Jobb: Misslyckad reklam?

När jag satt på t-banan idag såg jag en affisch för Lärarjouren. De ”säljer” lärarvikarier till gymnasie- och högstadieskolor och lovar att deras vikarier är så mycket bättre än alla andra. De är – ambitiösa, pedagogiska, goda förebilder, goda lagledare, har höga ämneskunskaper – ja, perfekta på alla sätt. Dessutom får skolan dom till ett ”förmånligt pris”. De har ”unika uppslag för undervisningen”. De rustas med utbildning och undervisningsmaterial som bottnar i universitetens samlade intellektuella kapital. (Dra mig baklänges, Herre Jeusus, så pretentiöst formulerat!)
De är alltså universitets- och högskolestudenter med mycket fin utbildning bakom sig. För inget kan ju vara finare än folk från universitet eller högskola. Nu äro alla gamla dåliga sunkiga vikarier hotade! Tiden när vilken stökpelle som helst kunde vicka är numera över.

Så bra då. Men sedan står det på affischen: ”Pssst! Du som är högskolestudent och söker ett givande extrajobb, kontakta oss. Vi behöver MASSOR av folk!”.
Har de inget folk? Är det inga som vill jobba där? Vad är det för fel på Lärarjouren? Kommer jag verkligen få tag på en bra vikarie om det redan nu är personalbrist? Hur ska de kunna garantera kvalitén på vikarierna de tar in om de är i ett sånt skriande behov av folk? Då anställs väl typ vem som helst som ringer och pratar om sin fina högskoleutbildning?
Den där texten kunde de ha publicerat någon annanstans än på affischen. Den väcker en konstig motstridig känsla inom mig.

Moralpanik: Talande Vaginor

Ur Aftonbladet 29/9 2006:Kvinna känner sig kränkt av tv-sketch

TV 4:s vaginainslag blev för mycket.
  Nu är kanalens Carina Berg anmäld till Granskningsnämnden.

   Det ringde på dörren. Utanför stod programledaren Carina Berg och pratade om talande vaginor.
  Kvinnan som öppnade har nu anmält programmet ”Lilla vi” till Granskningsnämnden.
  
Ord står mot ord
  - Min klient blev överrumplad. Och hon har känt sig utnyttjad på ett sätt som hon tycker är kränkande, säger kvinnans ombud Percy Bratt.
  Inslaget sändes i maj. I anmälan uppger kvinnan att hon blivit ofrivilligt exponerad.
  - Vi har fått ett okej att visa inslaget. Nu har vi förstått att det finns en anmälan. Vi får avvakta Granskningsnämndens utlåtande, säger Åsa Sjöberg, programchef på TV 4.
  Tycker du att det var ett roligt inslag?
  - Jag vill inte kommentera innehållet i inslaget. Men det är klart att vi har tyckt om ”Lilla vi”.
  Aftonbladet har sökt Carina Berg, utan att lyckats nå henne.
——————————————————————–
Tänk vad lite oral information om talande vaginor kan ställa till med! Jag förstår att tanten är upprörd. Talande vaginor är ju hur otrevliga som helst, man vet ju inte vad som kan komma utsprutandes där under konversationen. Mensblod, slidsekret och flytningar…det är ju inte världens roligaste andedräkt direkt. Mycket otrevligt. Heja tanten! TV4 har verkligen äcklat bort sig. Du kanske kan bilda en riksorganisation för kvinnor som utsatts för samma typ av oralbrott? MKTV , Moralkvinnor mot talande vaginor? Ja, det finns mycket att bråka om här i världen. Granskningsnämnden måste ju få sitt att göra också. Varför inte polisanmäla och driva det vidare till domstol? Skattemedel är ju till för att användas. Heja tanten!

Singelångest: Finns i sjön

Jag har varit singel i två år nu. Det känns fortfarande ovant, som att jag ibland måste påminna mig om att jag faktiskt är solo.

Jag träffar mycket folk i mina jobb och jag umgås med vänner på fritiden, så jag känner mig verkligen inte ensam. Men ibland får jag några sting i hjärtat av ensamhet ändå.
När man ska somna i mörkret i sin säng, till exempel. Det finns ingen att ligga sked med, ingen nacke att snusa i, ingen att prata och skratta med, ingen att hålla om. När man sitter hemma en kväll och inte gör någonting spciellt så kan ett sting av ensamhet sätta sig i hjärtat och hånskratta.
För att inte tala om när man är på parmiddag eller andra sociala tillställningar där man inser att man är den enda singeln. Alla sitter där och markerar sin tvåsamhet, själv sitter man i kylan och tittar på. 

Att vara singel just nu känns som att spela ”Finns i sjön”. Vad man än frågar efter för kort så får man svaret ”finns i sjön” och när man drar ett kort är det alltid spader fyra när man letar efter hjärter två. Hopplöst.

Att vara singel efter 30 är annorlunda än att vara singel efter 20. De flesta i ens omgivning har stadiga partners. Det skaffas villor, lägenheter, bilar, jobb och barn. Det pratas dagis, semesterresor, sommarstugor och barnvagnar. Jag hänger inte med. Förstår inte när jag ska hinna göra alla sådana vuxensaker (om man nu ska göra dem överhuvudtaget). Jag sitter här i min etta och ska snart bli student för sjuttiofjärde gången. Förstår inte ens hur jag ska lyckas hitta en partner att bygga något med. Barn? Ja, vem vet? Den saken är ju inte heller lika lätt att lösa på en kafferast om man är bög, det krävs lite mer planering. Och tiden bara rullar på i allt snabbare takt. Och här sitter jag och ska börja plugga igen.

Alla som man vill ha är upptagna, och de som är över…ja. Vad är det för fel på dom? Vi som är över. Är vi bottenskrapet i sjön ”bögvärlden”? Är det vi som är spader fyra och spader tre bland alla hjärter? Vad är det för fel på oss?
Singelbögar över 30: bittra, psykiska vrak, fula, på väg att bli gamla, patetiska. Jaha. Är jag en av dom? Ser andra på mig på det sättet? Ja, det finns det kanske dom som gör. Ser jag på andra på det sättet? Inte konstigt då att jag inte träffar någon. Den här tanken måste bort. Den är ju bara destruktiv. Men jag kan inte låta bli att tänka den. Det är kanske en försvaremekanism mot stinget i hjärtat. Aha, där har vi förklaringen vi kan skylla på, typ.

Det som förbryllar mig mest just nu är att jag aldrig tidigare blivit så uppraggad av 20-åringar som nu. De vill kramas, ha sex, gosa, knulla…är på en som små iglar. Ja till och med 17-18-åringar skriver till mig på nätet. Det är ju himla skoj att tio år yngre bögar uppskattar mig, men det är ju inte dem jag vill ha. Jag håller på att göra upp med alla gamla spöken i gamla relationer (Se checklistorna) och vill inte hålla någon omogen pojke i handen längre. VAR finns du 30-åriga singelkille som jag tycker är attraktiv både fysiskt och psykiskt, och som kan uppskatta mig på samma sätt tillbaka?
”Finns i sjön”.
Jag tar ett nytt kort.
Spader sju.
Djup suck. 

Hela världen är en sandlåda

Läs mer på sidan Jobb 

Checklista för en sund kärleksrelation, del 5

5. Jag tar eget ansvar för hur min relation kan bli. Jag säger ifrån om något inte motsvarar mina behov eller förväntningar.

Oj. Det här är nog det svåraste avsnittet för mig att skriva. Kanske är jag rädd att du inte skulle förstå, kanske skäms jag lite över det jag ska berätta. Jo, det gör jag faktiskt. Men det är här min allra svagaste sida sitter. Svaga sidor vill man helst inte skylta med. Men jag får bjuda på det.

När jag träffade Kurt bodde jag söder om stan och han bodde norr om stan. Det går bra att leva så, som särbos, men ju mer seriöst vårt förhållande blev desto mer akuellt blev det att flytta ihop. Jag var också rätt trött på att åka mellan två lägenheter med fullpackad ryggsäck dag ut och dag in. Meningen var att vi skulle hitta en ny gemensam bostad. Det gjorde vi inte, trots några försök via SKB som Kurt var medlem i. (Se Checklista för en sund kärleksrelation, del 2 för mer om vårt boende)
Så det slutade med att jag flyttade in till honom. Det var en etta på 46 kvadrat, välplanerad och stor för att vara en etta. Så jag tänkte att det fick vara så ett tag innan vi hittar något nytt.

Att flytta in till någon är speciellt. Du kommer inskramlandes med dina saker och ska husera och leva om i det som varit någon annans privata revir. Det är känsligt och ömtåligt, men samtidigt måste du sätta din egen prägel på det eftersom det är ditt hem nu också. Annars känns det konstigt. För den som bodde där själv innan kan det vara oerhört jobbigt att inse att man inte själv bestämmer allt längre.
Men det blev så eftersom vi inte kunde starta om i en ny lägenhet som ingen av oss hade bott i förut.

Kurt var en speciell man. Väldigt engagerad i många projekt, styrelser och organisationer, vid sidan av huvudsysslan som var heltidsstudier på en högskola. Ibland läste han flera kurser samtidigt så det blev mer än heltidsstudier. Jag var också i farten, pluggade, ägnade mig åt musik och engagemang i studentkåren och andra organisationer. Vi hade ett hektiskt liv. Det var knappt så vi hade tid för varandra. Helt galet redan från början, ja jag vet. Och när man lever så hektiskt och knappt har tid att ha roligt ihop var det inte städning man prioriterade när man väl var hemma, då försökte man ha sex och umgås. Vi kom hem sent på kvällarna och gick tidigt på mornarna. Hemmet förföll snabbt. Hemmet var en plats där man slängde av sig kläderna, åt, kollade på tv och sov. Inget mer. ”Vi har ju så mycket nu, så det är inte konstigt” tänkte jag, och planerade att städa upp skiten när det lugnade ner sig. Men det lugnade inte ner sig.

Jag började förstå att Kurt levt så här länge. Han verkade inte bry sig så mycket om hur det såg ut hemma. Det var inget han vårdade. Inte så att han inte skulle vilja att det såg fint ut, visst, men han lade inte ner någon energi på hemmet. Jag hade ju sett en del redan innan jag flyttade in (även om han skärpte sig och städade för min skull när vi dejtade i början) och jag borde ha förstått detta innan. Men jag valde att inte se, att blunda och tänka att ”bara jag flyttar in så kommer det förändra saker, vi måste ta hänsyn till varandra och han kanske blir mer intresserad av att bygga upp ett fint hem med mig”. Var jag nu fick den idiotiska tanken ifrån. Det var mitt hjärtas hopp som spelade mig ett spratt.

Kurt slängde inga papper. Räkningar, tidningar, reklam, protokoll, informationsutskick, kallelser till möten, scheman, noter, häften med kurslitteratur, gamla minnen…allt låg huller om buller i hela lägenheten. Hela köksbordet var belamrat. Skulle man använda det för att äta på fick man rensa papper från bordet i en halvtimme minst. Det låg på golven, på tv:n, under sängen…you name it. Jag hatade att han till och med sparade kuverten som alla papper kom i. Räkningar liggandes i sina fönsterkuvert. Jag hatar förnsterkuvert som ligger och skräpar. Jag slängde fönsterkuvert som aldrig förr.

Soffan kunde man inte sitta i för den var alltid fullproppad med smutstvätt eller med ren tvätt som ingen av oss orkat sortera in i den trånga och överfulla garderoben. Dammråttorna virvlade omkring i stora tussar. Det var grusigt i hallen och ända in på parketten i rummet. Toaletten var snuskig, handfatet solkigt av tandkräm. När Kurt hade rakat sig lämnade han alltid handfatet fullt med hår av olika sorter. Det brydde han sig inte alls om att ta bort, det fick jag göra om jag skulle avända handfatet efter honom. Badkaret hade smutsränder och duschdraperiet var missfärgat av skit.

Möblerna var ofunktionella och svalde inte hälften av alla böcker och larvigt fula prydnadssaker som stod framme sedan han lämnat pojkrummet för att bo i en egen lägenhet. Blommor? Vi hade bara kaktusar. Det var det enda som tycktes överleva.

Sängen var alltid obäddad och med omatchande lakan. I sängen gjorde vi allt, för det var den enda yta i lägenheten där man kunde leva och försöka koppla av.

Diska gjorde inte Kurt särskilt ofta. Nästan inte alls. Det fanns inte en enda ledig fläck på diskbänken för all disk. Skulle man laga mat fick man börja med att diska vad man skulle använda eftersom allt var smutsigt. ALLT!

Kurt åt ofta ärtsoppa i sängen. När han ätit klart ställde han ner tallriken på golvet. Han gick aldrig ut och sköljde av den eller ställde den i köket. Den stod kvar på golvet. En annan favoriträtt var blodpudding med lingonsylt eller sweet chilisås. Faktum var att det mesta som man kunde använda sweet chilisås till gick hem hos honom. Och så ställde han dom tallrikarna nedanför sängen också. Åt han fil på morgonen efter, ja, då var det likadant. Ställ ner tallriken på golvet bara! Till slut stod det ett tiotal tallrikar med intorkad gammal mat nedanför sängen. Och ännu värre…ibland när Kurt hade onanerat i sin ensamhet (ja, man fortsätter med sånt även i förhållanden för er som inte förstått det) så torkade han av sig med lite papper och slängde det i tallrikshögen nedanför sängen också. Hushållspapper med intorkad sperma, intorkad fil, lingonsylt, sweet chilisås och ärtsoppa. Härligt med lite sällskap när man ska sova, eller hur?

Jag försökte ändå. Jag såg till att vi köpte en ny, större hylla till rummet. Den svalde mycket mer, och det blev lite lättare ett tag. Tills det fylldes på med nya saker som låg i drivor överallt.
Jag började samla ihop hans papper i ett hörn i köket. Det blev en ansenlig höjd på den högen. Detta för att få honom att förstå och se hur mycket det var och därmed få honom att börja sortera, sätta in i pärmar och slänga. Men det gjorde han aldrig. Han tyckte väl mest att det var skönt att papprena samlades på ett ställe i lägenheten så de inte låg överallt.
Jag tog bort hans hår ur handfatet, gång på gång. Jag tvättade det smutsiga badkaret och städade toaletten. Jag spolade ner hans avklippta tånaglar i avloppet.
Jag struntade i att diska, som en tyst protest för att se om han tröttnade och tog tag i det. Men det gjorde han ytterst sällan. Oftast slutade det med att jag i vredesmod stod och diskade i fyra timmar tills allt var rent och mina händer aldeles skrynkliga. Att få bort intorkad sweet chilisås är inte lätt, det sitter som berg. Jag lärde mig att använda baksidan på diskborsten. Tack och lov för ärtsoppan dock, den blev bara till smulor i torkad form, så de tallrikarna gick fortare. Men intorkad fil i diskvattnet var ingen höjdare det heller.

Jag trivdes naturligtvis inte alls i detta. När jag bodde själv hade jag aldrig haft det så illa. Du som läser undrar nog hur det kunde gå så långt att jag kunde finna mig i detta. Jag har inget riktigt bra svar, men jag ska försöka förklara.
Jag var kär och lycklig på många punkter. Ville inte förstöra den lyckan. Ville inte förvandlas till en jobbig gnällspik som tjatade om att han måste städa och diska efter sig. Blundade för att han aldrig tog ansvar med hjälp av dåliga ursäkter om hur upptagen och viktig han var, och att han inte hann just nu, men att han skulle hinna om han bara kunde. Låtsades som om mitt slit var en tillfällig börda. Och ja – jag var så fruktansvärt konflikträdd. Löjligt konflikträdd.
Börjar man dessutom att nagga sina egna gränser för vad som är okej i kanten, då vet man snart inte vad som är acceptabelt och inte. Det som är onormalt blir plötsligt norm. Det var ett normalläge att det såg ut som fan hemma hos oss. Det gjorde ju alltid det. Och eftersom jag inte protesterade så mycket i början kunde jag väl inte förmå mig att dra ner himmel och jord plötsligt för något som jag gett signaler till honom om att jag accepterat för länge sedan.

Men jag mådde så dåligt av det. Vantrivdes hemma och fick ångest. Ville bara hitta en ny lägenhet med mer yta så det kunde bli ordning någon gång. Kämpade för att hålla efter hemma så mycket jag kunde, men jag var ju bara människa och hann inte allt jag heller. Så det grodde igen fort och såg lika jävligt ut som innan. Jag bjöd aldrig hem några kompisar för jag skämdes för hur vi hade det. Min största skräck var att någon skulle komma och spontanbesöka oss, men sånt händer tack och lov aldrig om man bor i en förort utanför Stockholm. Jag ville gärna ha ett socialt liv hemma, men detta gjorde att jag isolerade mig helt. Kurt bjöd inte heller hem folk. han skämdes nog också över hur det såg ut. Det skulle ju rubbat hans perfekta fasad utåt.

Men om Kurts eller min familj skulle komma på besök på någon av våra födelsedagar (svårt att neka dem ett besök), då blev det fart på Kurt. Han städade som aldrig förr. Panikstädade och sopade in skiten under mattan visserligen, men han städade ändå. Och diskade. Varje gång någon skulle komma på besök städade han och jag i fyra, fem timmar innan. Då var det rent. Och jag var lättad. Mådde bättre än på länge. Tänkte ”nu då, nu får vi hålla efter det här så det inte blir stökigt igen”. Men så fort den sociala dimridån lagt sig var det stökigt igen.

Jag började klaga. Jag kände mig kränkt. Varför kunde han inte ta hänsyn till att jag också levde där?  Ville han ha det så här själv? Jag sa rakt ut att jag mådde skit av att ha det så här. Då svarade han alltid att det gjorde han också, och sedan var det inget mer med det. I TRE ÅR bodde jag med honom på det sättet. Sista tiden blev jag så deprimerad att jag sökte mig till psykvården för att få hjälp. Jag fattade inte då varför jag var deprimerad, men idag ser jag att det var det här som brutit ner mig fullständigt. Han undrade aldrig varför jag började gå till psykvården, om han kanske hade en roll i det hela. Nej, det var ju mitt problem som jag tog tag i, det hade väl inget med honom att göra.

Jag skulle ha satt ner foten efter bara några månader eller några veckor. Jag skulle sagt ”I det här hemmet diskar och städar man efter sig, och jag tänker inte acceptera att du lämnar skägg- och könshår efter dig i handfatet. Om du fortsätter med det här beteendet tar jag mina saker och flyttar bums!”. Men jag trampade på mig själv i tre år. Helt jävla otroligt. Det är vad min konflikträdsla gjorde för mig, den skapade mig tre års snuskhelvete med en egocentrisk bögjävel som inte brydde sig om vårt hem.
Efteråt har jag också förstått hur instabil och bräcklig Kurt var…och är. Jag tror att en persons hem är en spegel av hur den personen mår och trivs. Tar man hand om sig själv vill man trivas och ha det bra i ett tryggt hem, då vill man inte leva i en snuskburk. Men Kurt tog inte hand om sig själv, han älskade inte sig själv och levde mest för att få uppmärksamhet och bekräftelse från världen utanför hemmet. Hemmet såg ut som det gjorde i hans inre. Osorterat skräp, obearbetade rester, förträngd skit i hörnen. Jag ville trivas och ha ett bra hem, men hade ingen möjlighet att få till det på egen hand. Och det hade också varit fel, det är ju inte bara en som ska ta ansvar. Så roligt att diska och städa är det inte.

Men jag tog aldrig eget ansvar, jag sa aldrig ifrån tydligt nog. Jag drog aldrig en riktigt skarp gräns. Vaga protester hjälpte inte. Att bli deprimerad och gå till psykvården hjälpte inte. Att samla papper i ett hörn och diska i fyra timmar hjälpte inte.
Jag skulle tagit mina saker och sagt: Hej då. Här går min gräns. Du har kränkt den för sista gången.

Idag skulle jag aldrig, ALDRIG tolerera något liknande. Fy fan.

Checklista för en sund kärleksrelation, del 4

4. Jag har rätt att få uttrycka mina egna behov, mina tankar och känslor utan att bli bestraffad för det.
Kurt var politiskt engagerad. Han satt i olika styrelser. Han läste retorik. Han var påläst, duktig och kunnig i mycket. Det fanns inte mycket Kurt inte visste något om. Oj vad jag tyckte Kurt var imponerande. En sådan man! Han hade nästan alltid en åsikt om saker.
Själv kunde jag ofta säga ”jag vet inte” och bli osäker, men det blev aldrig Kurt. Även om han faktiskt var osäker ibland fick han ändå det att låta som om han visste precis vad han talade om. Någon enstaka gång kom jag på honom med att fara med osanning, men det var inte ofta, för dimridåerna var väl genomarbetade och tjocka.

När vi skulle diskutera saker i vårt förhållande blev det ingen diskussion. Det blev en argumentation som någon av oss måste vinna. Och det är klart att det blev Kurt som vann. Han visste ju mest och bäst. Och jag kände att jag inte hade mycket att sätta emot i det uppblossande ordkriget, så jag lät honom vinna. Fast inom mig kokade det av ilska och förolämpning. Så fort vi hade delade meningar så skulle han överbevisa mig om att hans sätt att se på saker var rätt och mitt sätt att se på saker var fel och skruvat. Han kunde inte bara godta att vi kunde tycka olika och att våra åsikter kunde vara minst lika värda, även om de skilde sig åt.

Jag slutade föra långa diskussioner med Kurt. Så fort det blev till aggressiv argumentation så lade jag mig. Och det går ju inte i längden. Jag trampade på mig själv och bjöd inte Kurt något motstånd. Men jag vet att om jag hade gjort det skulle det ha blivit krig därhemma. Ofta. Jag orkade inte ta det. Jag ville inte alltid gå runt och höra att jag hade fel och han hade rätt, och sedan bli irriterad på honom och försöka trycka undan det.
Visst måste man säga till sin partner när man tycker han är helt ute och seglar och fått allt om bakfoten, men ibland får man också bara godta att man kan ha olika åsikter.

Här följer ett sådant exempel:
Jag har ett andligt intresse. Jag tror inte att vi bara är kropp allena, jag tror att varje människa har en själ. Jag tror att det finns mycket som vi människor inte har förstått om livet. Bara för att vi enligt våra vetenskapliga defenitioner inte lyckats belägga vad som händer efter döden eller om reinkarnation finns, betyder det inte att det inte finns. Varför utesluta möjligheten? Det är ju en roande tanke åtminstone. Jag är öppen för att utforska den delen av mig, givetvis inte utan kritiska ögon och öron, för visst – jag är skeptisk också – men vem är jag att säga att det inte finns något mer än det som jag ser?
Jag har flertalet gånger utnyttjat Tarotkort. Humbug tycker många, visst, och det får de gärna tycka. Men för mig har de fungerat som inspirationskälla och en ingång i nya tankebanor, och de har faktiskt hjälpt mig, tro det eller ej.

Kurt var ateist. Han trodde inte på något alls. Jo, naturvetenskapen kanske. Det som var etablerad kunskap framtagen genom forskning. När jag berättade för honom om mitt intresse för Tarot-korten startade en argumentation som byggde på att bevisa för mig att det var bluff, båg och kvacksalveri. Han kunde inte förstå hur jag kunde sjunka så lågt genom att tro på det där. Visst, han fick gärna berätta för mig att han inte trodde på sånt, det var helt okej, inga problem. Det som inte var okej var att han i samma andetag skulle trycka ner mig, förlöjliga min upplevelse till kvacksalveri, i princip säga att jag var en idiot som gått på en bluff. Han gjorde allt för att håna mig. I den argumentationen tog jag strid, för en gångs skull. Det gjorde att den blev utdragen och full av ordkrig. Han försökte ju med andra ord säga att det jag upplevt var falskt, att mina erfarenheter var bullshit och inget värda, att jag var bakom flötet och att det inte var någonting värt. Som om han skulle kunna ta ifrån mig min faktiska upplevelse. Jag blev arg och rycktes med av mina känslor. Det blev inte så sakligt direkt när känslorna styr, men det var bristen på respekt som triggade igång mig, fast jag inte riktigt såg det då. Men jag orkade inte stå emot så länge.

När jag till slut hade givit upp och lagt mig som vanligt kunde han ta upp det långt senare i vårt förhållande. Så fort det ämnet dök upp blev jag hånad, även inför andra människor. Han tog verkligen tillfället i akt då att visa hur löjlig han tyckte jag var. Och jag kände mig inte särskilt älskad eller respekterad.

Det är helt okej att tycka olika. Jag krävde inte att Kurt skulle börja tro på något han inte gjorde. Jag tänkte inte tvinga på honom något.
Men han bestraffade mig för min åsikt, gång på gång. Det var så onödigt, och jag var ledsen och sårad över det.
Även om man inte tycker likadant kan man ändå visa respekt. Det bästa är väl att behålla nyfikenheten och fråga sig varför ens partner tycker på ett visst sätt. Kanske har man något att lära även om man inte delar exakt samma åsikt. För det behöver man inte göra.

Checklista för en sund kärleksrelation, del 3

3. Jag har rätt att få veta vilka värderingar min partner har.

Liknande värderingar i ett förhållande borgar också för en trygg relation. Om man har liknande värderingar är det lättare att förstå varandra, att dela världsbilden och att kunna förutsäga hur ens partner kan tänkas reagera på olika saker. Förutsägbarheten kanske låter tråkig, men det är viktigt om man ska kunna uppskatta varandra att man har en uppfattning om vad den man är tillsammans med värderar och tycker om.

Jag fick kontakt med Jöran via en kompis.Jöran bodde i Borlänge, eller rättare sagt i en liten by utanför Borlänge. Jag bodde i Stockholm. Jöran hade ett hus med vita knutar och en husvagn som han gärna pratade om att han ville ut och åka med. Han var charmig, snygg och hade en rolig daladialekt. Jag började genast romatisera ihop en massa fantasier om hur vi bodde ihop i ett fint hus i Dalarna, hur vi åkte på husvagnsemester och kurade ihop oss i en säng därinne på natten. Jag hade aldrig åkt på husvagnsemester, så det var nästan lite exotiskt för mig. Liksom att bo i en by ute på landet. Jag har släkt från Dalarna själv, så jag hade redan innan en viss kärlek för landskapet, och nu när Jöran fanns där verkade det ännu bättre.Han ville så gärna att jag skulle komma upp och besöka honom, och det gjorde jag.

Väl uppe börjar jag förstå att den romatiserade fasad han hjälpt mig att bygga upp var falsk. Han var inte öppen med sin homosexualitet inför alla, och han hade problem med att acceptera den hos sig själv. Han låtsades utåt att vara ihop med en tjejkompis (som också var med på det för hon var kär i honom) och bara det var helt sjukt. Tjejkompisen var besatt av Jöran, hon kontrollerade honom och intrigerade allt hon kunde för att behålla honom för sig själv. Jöran verkade inte se detta, eller så ville han inte tappa sitt hetero-alibi, vad vet jag. Denna kvinna, vi kan kalla henne Veronica, hon hade en lägenhet inne i Borlänge och Jöran bodde med henne där ibland. Om jag ringde dit när han inte var hemma sa hon aldrig att jag hade ringt, eller så ljög hon rakt ut och sa till Jöran att jag inte hade ringt fast jag hade gjort det. Hon kunde säga saker till mig som att ”han är inte så homo som du tror” för att jag skulle bli osäker på Jöran och henne.
En gång var vi vid köpcentret Kupolen i Borlänge. Det fanns ett fjantigt tivoli utanför, och Veronica och jag åkte karusell ihop. Senare sa hon till Jöran att jag hade tryckt mitt lår mot hennes på ett mycket närgånget sätt, att jag stötte på henne, mest för att slå split mellan oss två.

Hans förhållande till sina föräldrar verkade vara mycket komplicerat. Föräldrarna bodde i huset bredvid, men han fick inte ens ha nyckel in till dem för med det var han inte betrodd. De verkade inte prata med varandra. Första natten fick jag ligga på golvet på en madrass, för Jöran sa att han var rädd för att hans pappa kunde storma in och hitta oss liggandes i samma säng och då skulle det bli ett jäkla liv. Det hade hänt någon gång förut hävdade han. Så det blev inget kelande av alls.

Under hela mitt besök såg han till att vi umgicks med andra hela tiden, vi var inte ensamma många minuter, så all tid gick åt att vara social med en massa människor jag INTE hade åkt dit för att träffa. Jag uttryckte min önskan att få umgås med honom mer privat, men det verkade inte gå in i skallen på honom att det kanske var en bra idé.

Det fanns en till bög i den lilla byn. Det var en gammal gubbe som hette Urban. Urban bodde med sin gamla syster i ett hus. Vi åkte dit och besökte dem. Jag trodde det var någon slags släkt till Jöran, så jag var så artig och trevlig som bara jag kan vara. Men det visade sig att Urban var en försupen smygbög som aldrig kommit ut. Urban snodde sin systers sjukpension till att köpa sprit för. Hon, den stackars systern, såg så hunsad och mager ut stackarn. Urban levde ut sitt bögliv genom Jöran, när han fick följa med Jöran på husvagnsresor eller Finlandskryssningar. Och Jörans villkor för att ta med Urban på resorna var att Urban skulle stå för dem ekonomiskt.
Plötsligt satt Jöran och jag i hans bil med husvagnen efter oss. Och i baksätet satt Urban med sedelbuntar och Vodkaflaskor. Han söp och var allmänt äcklig, och Jöran njöt av hunsa honom och kräva honom på pengar. Dialogen var rå och otrevlig, och hela situationen kändes så smutsig. Jag var också delaktig, jag satt ju där i bilen och åkte upp bensin som Urban betalat. På natten sov jag och Jöran i samma säng när jag känner en hand på mitt lår. Det är Urban som smugit upp och vill ha en liten trekant med oss, och han lämnar oss inte i fred. Jag blir så arg så att jag inte känner igen mig själv och kastar ut Urban från husvagnen. Sedan irrar han omkring på Campingen och bankar på husvagnarna runt omkring. Men mest arg är jag ändå på Jöran som låter den där galningen följa med överhuvudtaget, men det fattar jag inte då.

En annan kväll, som vi skulle haft för oss själva, bjuder han hem två sexuellt frustrerade kvinnor till oss på middag. Sedan ägnar han hela kvällen åt att spela hetero och att egga upp de där stackars Vivo-kassörskorna till vansinne. Vi skulle spela sanning och konka, och jag befinner mig plötsligt med näsan mellan två kvinnobröst istället för att kunna gosa med Jöran. Den kvällen såg jag med fasa på Jörans skådespelarkonst. Den skulle kunna gett honom en Oscar. Minst.
Jöran frågar väldigt lite om mig och mitt liv. Han verkar inte intresserad av att besöka mig i Stockholm mer än när han ändå måste hitta någonstans att sova i Stockholm eftersom han ibland jobbade på Viking Line. Däremot tjatas det om att jag ska åka upp till Borlänge hela tiden. Jämt. Men efter mina erfarenheter däruppe är jag inte road av att åka upp.

 Sammantaget träder den sanna bilden av Jöran fram. Det är en person som lever ett totalt förljuget och förnekande liv, som lever efter andras pekpinnar och regler och som själv intre drar sig för att utnyttja andra i samma situation på ett oerhört förnedrande sätt. Han är egofixerad och självupptagen, förmodligen måste han det för att kunna hålla ihop sitt liv och alla vita och mindre vita lögner överallt.
Han hade varit överviktig en gång i tiden. Nu var han smal. I början trodde jag det var för att han rörde på sig, och visst det gjorde han. Men sedan förstod jag att han åt bantningspreparat av olika slag. Överdoserade gjorde han dessutom. Han hade panik för att bli tjock igen, och misshandlade sig själv med piller istället. Mixtrade med blodtryck och annat, det var läskigt som tusan. 
Jag konfronterar honom med mina upplevelser. Jag säger till honom att han lever ett vansinnigt och ohälsosamt liv, att jag inte förstår ett dugg av vad han håller på med. Jag har aldrig sett honom så svart i ögonen som då, det bara blixtrade till. Äntligen fick jag en reaktion från den riktiga Jöran. Han snäste och fräste åt mig och den svarta blicken skrämde mig. Jag insåg hur mycket skit som finns under ytan på honom, och att han inte var psykiskt frisk.

Naturligtvis fortsatte vi inte att ha ett föhållande, och jag var glad när det tog slut, för det var inget att ha. Det enda som hade varit bra var det lilla sex vi hann ha, men det bygger inget förhållande allena.
Under de förespeglade värderingarna, gullpratet om idylliska husvagnssemestrar, röda hus med vita knutar på landet och ett aktivt liv så fanns andra värderingar. De talade han aldrig om, de fick jag förvånat upptäcka själv, och ju mer jag såg, desto mer sjukt och skruvat blev det. Jag förstod honom inte och jag kände ingen trygghet. Han var oförutsägbar, kränkte mina gränser utan att blinka och gjorde saker jag aldrig skulle drömma om att göra. När den rätta Jöran visat sig var det omöjligt att ha ett förhållande. Våra livsval och värderingar var så väsenskilda från varandra. Den romantiserade drömmen om ett lugnt liv på landet var en illusion, det visade sig vara en virvlande destruktiv tornado