Checklista för en sund kärleksrelation, del 4

4. Jag har rätt att få uttrycka mina egna behov, mina tankar och känslor utan att bli bestraffad för det.
Kurt var politiskt engagerad. Han satt i olika styrelser. Han läste retorik. Han var påläst, duktig och kunnig i mycket. Det fanns inte mycket Kurt inte visste något om. Oj vad jag tyckte Kurt var imponerande. En sådan man! Han hade nästan alltid en åsikt om saker.
Själv kunde jag ofta säga ”jag vet inte” och bli osäker, men det blev aldrig Kurt. Även om han faktiskt var osäker ibland fick han ändå det att låta som om han visste precis vad han talade om. Någon enstaka gång kom jag på honom med att fara med osanning, men det var inte ofta, för dimridåerna var väl genomarbetade och tjocka.

När vi skulle diskutera saker i vårt förhållande blev det ingen diskussion. Det blev en argumentation som någon av oss måste vinna. Och det är klart att det blev Kurt som vann. Han visste ju mest och bäst. Och jag kände att jag inte hade mycket att sätta emot i det uppblossande ordkriget, så jag lät honom vinna. Fast inom mig kokade det av ilska och förolämpning. Så fort vi hade delade meningar så skulle han överbevisa mig om att hans sätt att se på saker var rätt och mitt sätt att se på saker var fel och skruvat. Han kunde inte bara godta att vi kunde tycka olika och att våra åsikter kunde vara minst lika värda, även om de skilde sig åt.

Jag slutade föra långa diskussioner med Kurt. Så fort det blev till aggressiv argumentation så lade jag mig. Och det går ju inte i längden. Jag trampade på mig själv och bjöd inte Kurt något motstånd. Men jag vet att om jag hade gjort det skulle det ha blivit krig därhemma. Ofta. Jag orkade inte ta det. Jag ville inte alltid gå runt och höra att jag hade fel och han hade rätt, och sedan bli irriterad på honom och försöka trycka undan det.
Visst måste man säga till sin partner när man tycker han är helt ute och seglar och fått allt om bakfoten, men ibland får man också bara godta att man kan ha olika åsikter.

Här följer ett sådant exempel:
Jag har ett andligt intresse. Jag tror inte att vi bara är kropp allena, jag tror att varje människa har en själ. Jag tror att det finns mycket som vi människor inte har förstått om livet. Bara för att vi enligt våra vetenskapliga defenitioner inte lyckats belägga vad som händer efter döden eller om reinkarnation finns, betyder det inte att det inte finns. Varför utesluta möjligheten? Det är ju en roande tanke åtminstone. Jag är öppen för att utforska den delen av mig, givetvis inte utan kritiska ögon och öron, för visst – jag är skeptisk också – men vem är jag att säga att det inte finns något mer än det som jag ser?
Jag har flertalet gånger utnyttjat Tarotkort. Humbug tycker många, visst, och det får de gärna tycka. Men för mig har de fungerat som inspirationskälla och en ingång i nya tankebanor, och de har faktiskt hjälpt mig, tro det eller ej.

Kurt var ateist. Han trodde inte på något alls. Jo, naturvetenskapen kanske. Det som var etablerad kunskap framtagen genom forskning. När jag berättade för honom om mitt intresse för Tarot-korten startade en argumentation som byggde på att bevisa för mig att det var bluff, båg och kvacksalveri. Han kunde inte förstå hur jag kunde sjunka så lågt genom att tro på det där. Visst, han fick gärna berätta för mig att han inte trodde på sånt, det var helt okej, inga problem. Det som inte var okej var att han i samma andetag skulle trycka ner mig, förlöjliga min upplevelse till kvacksalveri, i princip säga att jag var en idiot som gått på en bluff. Han gjorde allt för att håna mig. I den argumentationen tog jag strid, för en gångs skull. Det gjorde att den blev utdragen och full av ordkrig. Han försökte ju med andra ord säga att det jag upplevt var falskt, att mina erfarenheter var bullshit och inget värda, att jag var bakom flötet och att det inte var någonting värt. Som om han skulle kunna ta ifrån mig min faktiska upplevelse. Jag blev arg och rycktes med av mina känslor. Det blev inte så sakligt direkt när känslorna styr, men det var bristen på respekt som triggade igång mig, fast jag inte riktigt såg det då. Men jag orkade inte stå emot så länge.

När jag till slut hade givit upp och lagt mig som vanligt kunde han ta upp det långt senare i vårt förhållande. Så fort det ämnet dök upp blev jag hånad, även inför andra människor. Han tog verkligen tillfället i akt då att visa hur löjlig han tyckte jag var. Och jag kände mig inte särskilt älskad eller respekterad.

Det är helt okej att tycka olika. Jag krävde inte att Kurt skulle börja tro på något han inte gjorde. Jag tänkte inte tvinga på honom något.
Men han bestraffade mig för min åsikt, gång på gång. Det var så onödigt, och jag var ledsen och sårad över det.
Även om man inte tycker likadant kan man ändå visa respekt. Det bästa är väl att behålla nyfikenheten och fråga sig varför ens partner tycker på ett visst sätt. Kanske har man något att lära även om man inte delar exakt samma åsikt. För det behöver man inte göra.