Singelångest: Finns i sjön

Jag har varit singel i två år nu. Det känns fortfarande ovant, som att jag ibland måste påminna mig om att jag faktiskt är solo.

Jag träffar mycket folk i mina jobb och jag umgås med vänner på fritiden, så jag känner mig verkligen inte ensam. Men ibland får jag några sting i hjärtat av ensamhet ändå.
När man ska somna i mörkret i sin säng, till exempel. Det finns ingen att ligga sked med, ingen nacke att snusa i, ingen att prata och skratta med, ingen att hålla om. När man sitter hemma en kväll och inte gör någonting spciellt så kan ett sting av ensamhet sätta sig i hjärtat och hånskratta.
För att inte tala om när man är på parmiddag eller andra sociala tillställningar där man inser att man är den enda singeln. Alla sitter där och markerar sin tvåsamhet, själv sitter man i kylan och tittar på. 

Att vara singel just nu känns som att spela ”Finns i sjön”. Vad man än frågar efter för kort så får man svaret ”finns i sjön” och när man drar ett kort är det alltid spader fyra när man letar efter hjärter två. Hopplöst.

Att vara singel efter 30 är annorlunda än att vara singel efter 20. De flesta i ens omgivning har stadiga partners. Det skaffas villor, lägenheter, bilar, jobb och barn. Det pratas dagis, semesterresor, sommarstugor och barnvagnar. Jag hänger inte med. Förstår inte när jag ska hinna göra alla sådana vuxensaker (om man nu ska göra dem överhuvudtaget). Jag sitter här i min etta och ska snart bli student för sjuttiofjärde gången. Förstår inte ens hur jag ska lyckas hitta en partner att bygga något med. Barn? Ja, vem vet? Den saken är ju inte heller lika lätt att lösa på en kafferast om man är bög, det krävs lite mer planering. Och tiden bara rullar på i allt snabbare takt. Och här sitter jag och ska börja plugga igen.

Alla som man vill ha är upptagna, och de som är över…ja. Vad är det för fel på dom? Vi som är över. Är vi bottenskrapet i sjön ”bögvärlden”? Är det vi som är spader fyra och spader tre bland alla hjärter? Vad är det för fel på oss?
Singelbögar över 30: bittra, psykiska vrak, fula, på väg att bli gamla, patetiska. Jaha. Är jag en av dom? Ser andra på mig på det sättet? Ja, det finns det kanske dom som gör. Ser jag på andra på det sättet? Inte konstigt då att jag inte träffar någon. Den här tanken måste bort. Den är ju bara destruktiv. Men jag kan inte låta bli att tänka den. Det är kanske en försvaremekanism mot stinget i hjärtat. Aha, där har vi förklaringen vi kan skylla på, typ.

Det som förbryllar mig mest just nu är att jag aldrig tidigare blivit så uppraggad av 20-åringar som nu. De vill kramas, ha sex, gosa, knulla…är på en som små iglar. Ja till och med 17-18-åringar skriver till mig på nätet. Det är ju himla skoj att tio år yngre bögar uppskattar mig, men det är ju inte dem jag vill ha. Jag håller på att göra upp med alla gamla spöken i gamla relationer (Se checklistorna) och vill inte hålla någon omogen pojke i handen längre. VAR finns du 30-åriga singelkille som jag tycker är attraktiv både fysiskt och psykiskt, och som kan uppskatta mig på samma sätt tillbaka?
”Finns i sjön”.
Jag tar ett nytt kort.
Spader sju.
Djup suck.