Checklista för en sund kärleksrelation, del 2

2. Jag har rätt att förvänta mig en god framtid.

När man väl kommit så långt att man är ett par och man börjar skapa sig gemensamma drömmar så måste man också anta utmaningen och kämpa för att drömmen ska besannas. Att leva på drömmar enbart blir bara konstigt.
Jag var sambo med Kurt (ja, han får heta det här) och vi bodde tillsammans i en etta. Två personer i en etta, ja visst går det, men så där förfärligt skoj är det inte. Det enda rum man kan vara ifred på är toaletten, och så kan man kanske inte ha det. Men vår etta var hyfsat välplanerad och ganska stor, så det gick an. Fast vi bodde trångt ändå. Det var saker överallt, och det blev ju stökigt väldigt fort i en etta. Redan från början fanns målet att hitta en större lägenhet.Kurt var så glad över att han var medlem i SKB, som medlem där kunde man nog få något. Han hade ju stått i kön sedan 1983, och det lät ju otroligt hoppfullt. SKB hade ett stort bestånd, både i innerstaden och utanför, så det var ju toppen!Vi började titta på lägenheter. Det var många lägenheter i Fruängen just, minns jag. Och nästan varje gång vi tittat och pratat och byggt upp förväntingar och svarat ja, så fick vi inte lägenheten för att det var folk före oss i kö. Det spelade ingen roll. Det hände varje gång. Jag blev besviken varje gång också. Något naggades i kanten och grusades, och jag blev pessimist så fort vi skulle kolla på något i SKB. Det var ju inte så kul att bli det heller, men jag kunde inte sopa bort det barnsliga besvikna barnet inom mig, för varje gång vi försökte så gick det åt skogen. Och vi ville ju verkligen flytta. Jag gav upp på SKB, men Kurt envisades med att det var så bra. Vi bodde i SKB då, och visst, det var bra, men det var i Husby. Och ingen av oss ville nog bo i Husby egentligen, om vi fick välja. Men visst var det bra med SKB. Hurra. Jippie. Tjolahopp!

Så fick jag se det. Kurts kötid i Stockholms stads bostadskö. Han hade stått sedan 1994! Det var inget han sagt till mig. Jag hade bara stått sedan 1997, så jag blev överlycklig. Han hade stått i kön i mer än sex år, det innebar ju att vi skulle kunna få en tvåa snabbt ju! Men Kurt, han vägrade utnyttja sin kötid för vår skull. Än idag förstår jag inte varför. Där satt han med korten på handen som kunde rädda oss från trångbodda ettan i Husby, och satsade inte. Det här var värre än SKB. Jag började förstå att det skulle dröja länge innan vi skulle komma ifrån ettan, och gav upp. Resignerade, på ett larvigt och barnsligt sätt. Jag var sårad över Kurts sätt att hantera situationen och jag hatade SKBs långsamma bostadskö. När jag resignerade så gjorde han nog likadant. Inte så konstigt. Det är nog inte så lätt att vara tillsammans med en pessimistisk barnrumpa. Men jag förstår ändå inte till denna dags dato varför han aldrig ens försökte boka lägenheter via vanliga bostadsförmedlingen. 

Det som hände var att hoppet om vår goda framtid raserades bit för bit, tills jag inte vågade tro, inte vågade hoppas på någonting alls. Varje prat om ny bostad ledde aldrig någonvart, och Kurts ord kunde jag inte ta på allvar när han satt där med lösningen på hand och vägrade utnyttja den för vår skull. Jag tyckte hela situationen var idiotisk, men det vågade jag inte säga rakt ut till Kurt då han skulle gått i taket och jag skulle fått äta skit för det i evigheter. Så jag teg, låtsades vara med på noterna…men därinne, där var jag bara besviken. Och ledsen.

Nyår 2004. Då blir en tvåa ledig i samma trappuppgång vi bor i. Vi får den. SKB låter oss äntligen flytta. Jag var glad, för lägenheten var stor, med en underbar utsikt ända bort till Globen från balkongen. Det enda dåliga var väl att vi då skulle bo kvar i Husby, fast vi bägge ville därifrån. Men ändå, nu äntligen skulle vi väl få det liv vi förtjänade!

Men det fanns ett hinder kvar. Insatsen. Det saknades nästan tio tusen för att vi skulle kunna få den. Vi var fattiga som kyrkråttor, som vanligt. Men mitt i glädjen över nya lägenheten så lyssnade jag till min erfarenhet och min känsla, som sa: Det är Kurt som är medlem i SKB, inte du. Det är Kurts reparationsfond. Det är Kurt som kommer stå på kontraktet, inte du. Vid en separation kommer du inte ha rätt till lägenheten. Om du hjälper Kurt med tio tusen som han stoppar in i en fond…får du tillbaka pengarna då om det blir blodig tvist? Nej, det kommer du förmodligen inte. Hur ska du göra nu då?

Kurt gnäller och vrider sig, hur ska vi få ihop pengarna? Han kanske måste ringa sina föräldrar och låna lite (vilket han hatar att göra) och han tycker att jag också ska ringa mina föräldrar och göra det (vilket jag hatar minst lika mycket som Kurt).

Men jag är benhård. Jag säger nej. Jag betalar hyran och flytten med dig, jag betalar våra gemensamma utgifter med dig, inga problem. Men jag är ledsen, lägenheten är din. Det är du , Kurt, som står på kontraktet, inte jag. Det är du som ensam ska betala insatsen.

Kurt blir sårad, säger att han inte kan förstå hur jag kan bete mig så, att jag inte kan lita på honom. Han tolkar det som att jag misstror honom och hans intentioner. Jag försöker förklara att det inte handlar om det, det handlar om vanligt sunt jävla bondförnuft. Men han förstår inte. Jag tror inte han förstår det än idag hur jag kunde ”svika” honom, oss, så grovt, nu när vi äntligen fått chansen att flytta till en ny lägenhet…eller flytta och flytta, vi bodde ju kvar i samma jäkla hus.

Gång på gång svek vi varandra, Kurt och jag, i våra framtida planer på en ny bostad. Det här slet på vårt förhållande och på vår tillit till varandra. Den naggades i kanten, och jag förväntade mig inte längre en god framtid med Kurt. Den kändes oftast mest hopplös, för det hände ju aldrig något med våra planer. Det här var en av orsakerna till att vårt förhållande tog slut några månader senare.

När jag träffar någon ny vill jag våga hoppas, och om de inte blir som drömmen ser ut, inte reagera som jag gjort tidigare. Jag vill inte bli det där barnsliga barnet igen. Jag vill tro på en god framtid med den jag älskar, oavsett hur den blir. Jag vill visa att jag kämpar för oss och vill att den jag är tillsammans med också visar att han tror på en god framtid med mig.

Checklista för en sund kärleksrelation, del 1

1. Jag har rätt att få känna mig lugn, trygg och säker i en relation

När jag mötte mitt livs andra pojkvän bodde jag hemma hos mina föräldrar igen efter att ha bott själv på diverse skolor och efter ett misslyckat försök att flytta hemifrån. Jag satt i mitt gamla pojkrum och mitt liv stod och blinkade på ”paus”.
Jag levde som en puppa i väntan på att mitt riktiga liv skulle börja. Mina andra bögkompisar hade egna liv och lägenheter närmare stan, själv fick jag åka nattbuss i över en timme och promenera i tjugo minuter om jag skulle ta mig hem till pojkrummet mitt i natten. Jag pluggade lite löst, visste inte riktigt vart det skulle ta mig och visste inte vad jag ville. Var frustrerad över att Mamma och Pappa svarade i telefon åt mig, att behöva rätta mig efter deras regler och rytm. Frustrerad över att inte äga egna möbler, att kunna bestämma och leva i en värld jag själv hade format.Då mötte jag honom med stort H.
Han hade egen bostadsrätt, fint inredd, levde ett eget liv med vänner och ett bra jobb. (Att sedan bostadsrätten låg i Jakobsberg – inget fel med det visserligen, men det är ju inte någon som skryter om att ha en borätt i Jakan idag - eller att hans liv inte var så lyckat på alla punkter, det hade jag ingen förmåga att kritisera eller fundera över)Han med stort H stod aldrig och stampade som jag, han hade alltid nya planer på jobb, studier eller utlandsresor, han såg alltid nya möjligheter bakom varje hörn och var ständigt uppdaterad på vad som gällde inom musik, kläder, dofter, prylar, utbildningar, och resor.
Jag var som uppslukad av denna varelse. Jag kom in i hans värld och kunde storögt titta mig omkring och nästan känna det som om jag också tillhörde den där världen av framgång, nya drag och självständighet. Jag sög i mig så mycket jag kunde. För någonstans anade jag nog att det här livet inte var till för mig.
Han imponerade så mycket han kunde på mig och jag försökte väl hävda mig lite jag med, även om det inte var så lätt när jag bara hade ett pojkrum, en mamma som svarade så fort han ringde och förvirrade framtidsplaner att komma med.

Vi hade det underbart, men när han upptäckt mig färdigt vaknade hans framåtsträvan igen, och han såg nog den skeva balansen i vårt förhållande. Han hade stora planer på att att lämna allt och åka till Malta för att plugga. 
Det gjorde mig med ens osäker. Vill han att jag ska vänta på honom tills han kommit hem? Vill han ha mig eller vill ha göra slut innan han åker? Han visade ingenting, och vi fortsatte att umgås, och jag med den där Maltaresan hängandes som ett mörkt moln över huvudet. Jag var så ung, dum och kär…jag ville inte se. 

Det var inte bara Maltaresan som blev till ett mörkt moln. Alla framtidsplaner och allt roligt som låg framför honom, det började mer och mer stå klart för mig att jag inte ingick i den framtiden. Så vad gjorde jag här? Vad betydde det som var nu? Ingenting? Lekte han bara med mig? Vad var jag värd? Min egen självkänsla började sjunka och den pekade på mig med ett elakt finger och hånskrattade ”Du, tror du att du har något att komma med? Vad skulle det vara?”

Det enda jag kunde hoppas på var att kärleken skulle kunna vara det som jag faktiskt kunde bidra med. Men kärlek allena bär inte ett förhållande. Och kärleken var ju något tryggt och grundläggande…och kanske tröttsamt, likadant och tråkigt. Inget som svängde, krängde och förändrades på samma sätt som trender, utbildningar, resor, äventyr.
Jaha. Jag kunde bara erbjuda något tråkigt då, började jag tänka. Inte ens min kärlek verkade vara så skoj att få i längden. Jag blev bara mer och mer osäker på mig själv, på honom, på vår relation…allt snurrade, men jag var så kär och höll fast i varje flisa som råkade flyta förbi.

Dagen D kom givetvis när han gjorde slut, ”för nu var det dax att resa”. Jag var förkrossad. Grät en hel natt i mitt gamla pojkrum, i mitt eländigt misslyckade liv. Och hade så ont i hjärtat…det var förödmjukande och jobbigt att bli slängd på sophögen. Så jag försökte bygga upp något eget liv, jag kunde ju inte fortsätta leva hans. Jag var stolt, skulle inte ringa honom och tråna, nu fick han stå sitt kast. Många ensamma kvällar utkämpade jag hårda strider för att jag inte skulle greppa luren och slå de där siffrorna jag kunde så väl. Ändå hoppades jag att han skulle ringa. När jag kom hem sa mamma vilka som hade ringt och sökt mig, och mitt hjärta slog frivolter mot min vilja när han hade ringt. Någon enstaka gång tvingade jag mig att inte ringa tillbaka, men oftast föll jag dit. Med ångest som följd.

Så fick han med stort H ryggskott. Och oj, vilken hjälplös liten man han blev, det blev en man med litet h. Men inte för mig. Jag såg bara stora H.
Han kunde inte resa, han blev sängliggande hemma i sin lägenhet. Och han ringde mig och behövde tröst. Och jag svalde min stolthet bums. Nu hade jag något han ville ha, något som jag var bra på att erbjuda: kärlek. Nu hade jag övertaget, jag hade ett liv, jag kunde röra mig, jag hade hälsa och vitalitet. Han var en handikappad stackare. Han ringde, och vips kom jag som på beställning. Home delivery.
Jag diskade åt honom och hjälpte honom med en del saker hemma. Njöt av det. Då kändes det ju ännu mer som om jag också bodde där och hade ett eget liv.

Gosa med honom i sängen var ju allt jag ville, så vips var allt som förut…fast med undantaget att jag kände mig starkare. Nu kanske jag skulle ingå i hans framtidplaner, nu kanske han skulle förstå att han inte skulle klara sig utan mig. För jag hade ju inget liv utan honom, och nu var hans liv lite likadant som mitt. Det gick veckor, månader…jag tröstade, omhuldade, pussade, smekte, gosade, diskade och trivdes som aldrig förr. Men då och då antydde han att det här bara var tillfälligt. Det gnagde inom mig, men jag viftade glatt och naivt bort det som ovidkommande. Han behövde ju mig, eller hur? 

Ju friskare han blev, desto mer tillfälligt blev det, och de fantastiska framtidsplanerna och det mörka molnet kom tillbaka. För jag var inte med i framtiden. Igen. Och nu blev jag svagare. Och svagare. Ville inte förstå. Men osäkerheten malde inom mig, jag var inte lugn, inte trygg…jag var orolig och rädd. Hela tiden. Vaksam på varje ord och gest som antydde att det skulle ta slut.

En gång bad han mig välja en CD medans han lagade mat (ja, han kunde det igen då). Jag hittade Sades ”Love is stronger than Pride” och satte in den i stereon. Han skulle minsann få höra det dolda budskapet jag ville sända till honom. Det spelade ingen roll hur det var, min kärlek till honom var så stark och skulle övervinna det mesta, han skulle lita på mig och fatta att det var mig han behövde.
Men det var fel skiva i fodralet. Ut ur högtalarna strömmar ”We´re not making Love anymore” med Barbara Streisand. Han kikar ut ur köket och flinar. ”Det var ju ett passande låtval” säger han. Jag dör. Jag krampar. Jag sväljer. Ler krystat.

Påsken kom. Det sista som hände var att jag åkte hem till honom med ett stort påskägg som jag köpt åt honom. Ett sista hopp fanns kvar om att nu, nu skulle det bli vi. Men han krossade mig där jag satt med ägget i soffan. Han sa det som jag inte ville höra. Att han hade dåligt samvete för att han utnyttjat mig när han var sjuk, att han skulle åka till Malta nu, att det inte fanns något vi för oss. Han sa det som jag visste. Jag var så förnedrad, sittandes med ett fjantigt påskägg i knät i hans vita soffa. Mest förnedrad var jag nästan över mig själv, att jag inte fattat själv att det skulle gå så här, att jag inte satte stopp – att det var han som satte stopp. Hans gräns. Inte min. Min gräns, den var hur tänjbar som helst, uppenbarligen. Mig kunde man göra vad man ville med.
 
Hade jag bara litat till mina känslor så hade det aldrig gått så långt. Hade jag vetat att jag i en relation inte ska känna mig otrygg, rädd och orolig, att det var fel, att det aldrig skulle leda till något gott…då hade jag inte krossats så som jag gjorde med ägget i hans soffa. Det tog ett och ett halvt år att reparera mina skador och inse vad det var som egentligen hade hänt. Mina starka känslor hade gjort mig totalt blind, och jag hade förnedrat mig själv inför den jag älskade. Om jag litat till vad mina känslor sa till mig hade jag aldrig gått så långt utför stupet. Om jag vågat veta och se. I en kärleksrelation ska man känna sig lugn, säker och trygg. Annars är det något som är galet. Så är det bara. 

Oskulden är tagen

Efter att ha tänkt på det i evigheter så har jag äntligen startat en blogg. Varför sitta och skriva ner sina tankar i ensamhet på kammaren när man kan dela dem med andra? Skriva dagbok, det gör jag ibland, och varför inte vräka ur sig de tankarna här istället? Det blir lite roligare. Kanske också för att det är lite ”förbjudet” någonstans…att skriva ner privata tankar som andra kan läsa med känslan av att man nästan ”tjuvläser” någons dagbok.
Jag tänker ta mig friheten att vara så personlig jag vill. Ibland innebär det att jag håller på min integritet, ibland står porten vidöppen. Jag tänker inte använda mina vänners och partners riktiga namn, de får heta något annat här, liksom jag själv. De och jag ska skyddas, inte belastas av min blogg. Om det skulle bli så lägger jag omedelbart ner.
Syftet med att skriva är givetvis att andra också kommer läsa det jag skriver, men det är framför allt för mitt eget höga nöjes skull. Så, här är mitt liv och mina tankar…välkommen att ”tjuvläsa” det du finner intressant.