Artistliv – ett ensamt liv 2

En annan nackdel med ett artistliv på heltid är att man blir så asocial. Man spelar när andra är lediga: på helger och kvällar. Man får tacka nej till bio, fester, umgänge. Och när man inte spelar måste man repa, oftast kvällstid. Om man som jag dessutom kombinerar artistlivet med ett dagtidskneg så kan ni förstå hur asocial jag kan känna mig. Jag hinner knappt med att hålla kontakten med mina vänner, så hur jag överhuvudtaget skulle hinna med att träffa en partner eller gå på dejt mitt i alltihop är en gåta. Så jag får nog bli singel ett tag till.
Efter årsskiftet lugnar det ner sig, då kommer jag inte sjunga lika mycket och jag ska ägna mig åt studier. Då finns det tid att faktiskt dejta någon. Men det här året har jag verkligen fått smaka på livet som musiker. Och visst, det är fruktansvärt roligt, och jag kommer aldrig kunna hålla mig ifrån musiken så länge jag lever – men ett artistliv på heltid? Jag vet inte om det skulle vara något slags mål…det kostar så mycket i relationer med nära och kära

Artistliv – ett konstigt och ensamt liv

Kom nyss hem från en turnévecka i Danmark med ett jazzband jag sjunger i. Stå på scen varje kväll i strålkastarljuset, sjunga för publik på stora konserthus (ja till och med på Tivoli i Köpenhamn!) och samarbeta med oerhört duktiga musiker och sångare, och dessutom få betalt för det. Åka på turné med turnébuss och bo på fina hotell. Oj oj oj. Sådan glamour! Vilket härligt liv! Vilken räkmacka! Glitter och stjärnstatus! Eller?

Ja, det kan kanske verka så på ytan, säger jag.
Men snälla nån, tänker du nu, ska han klaga och gnälla på det nu också, det var det fräckaste. Om han ska gnälla på det kan han väl bara lägga av och säga upp sig. Bortskämda skitstövel. Jovisst, jag förstår den synpunkten. Men jag vill inte att du ska se det här som gnäll, jag vill bara dela med mig av baksidan som inte alltid syns. För den finns där för alla artister.

Jag kan förstå varför musiker blir alkoholister eller varför stjärnor som turnérar jorden runt blir knäppa i huvudet, för det är ett helt absurdt liv. Jag ska göra ett försök att beskriva det:

Du är aldrig hemma. Ditt privata jag står och blinkar på ”paus”.
Du kan inte träffa vänner, partners eller släkt. Du är alltid på resande fot, ständigt packandes upp eller packandes ner saker i en resväska.

Hotellrum kan vara mysiga, men de flesta är det inte. De är ofta opersonliga och inte särskilt hemtrevliga. På många hotell kan du inte ens koka en kopp te på rummet själv, du måste krångla med en hotellreceptionist eller roomservice om du ska kunna göra ens de enklaste saker som du kan göra när du är hemma.

Du tvingas umgås med bandet hela tiden, dygnet runt. Ibland är det jobbigt när du tvingas umgås med bandmedlemmar du inte är så förtjust i. Det blir små interna intriger mellan människor som tvingas umgås så tätt i flera dagar. Skitsnack. Hårda jargonger tuffa musiker emellan. Konkurrens och armbågar.

Du måste äta på konstiga tider och oftast inte när du faktiskt är hungrig. Det är för planeringens skull, för att måltider hela tiden ska pressas in och anpassas så att de passar riggningstider, soundcheck, konserter och resvägar.
Maten du äter är mestadels fet restaurangmat från vägkrogar. Friterad klyftpotatis, feta såser, simmiga gratänger, panerad fisk, hamburgare, korv med räksallad, pizza, kebab eller friterade räkor i sötsur sås. Dessutom rör du på dig aldeles på tok för lite eftersom du sitter i en buss på dagarna. Efter ett par dygn känner man sig som en riktig blobba.

När du haft en spelning och adrenalinet pumpat runt i kroppen måste du varva ner för att kunna somna.
Det är svårt att gå in och sitta i sin ensamhet på ett trist hotellrum då, så ofta varvar man ner med bandmedlemmarna i en hotellbar eller liknande med öl, vin, sprit…och en till öl, mer vin, mer sprit….och en till öl….och så är man bakis i en buss nästa dag, på väg till ett nytt, förmodligen lika opersonligt hotellrum och ett nytt kvällsgig. Så rullar det på. Konsert, Hotell, Buss, Mat, Konsert, Hotell, Buss, Mat, Konsert, Hotell, Buss, Mat…dag efter dag ser i princip likadan ut, fast ändå inte. Men rutinerna är likadana. Ens världsbild krymper och det liv man hade därhemma är som bortblåst, hela världen kretsar kring turnélivet.

Till slut känner du dig lika opersonlig som ett hotellrum. Tom. Ensam. Jag tror jag inte känt en sådan djup ensamhet om jag inte varit singel, men visst spelar det också in nu. När en del bandmedlemmar ringer hem till sina familjer har jag ingen respektive att längta till eller ringa till. Mitt egna liv är borta. Jag är bara ett kugghjul i ett band, en del av en konsert, en bandmedlem i en buss eller en ensam människa i en hotellsäng. 
Saknaden efter närhet tar överhand och gör mig lätt deprimerad. Jag är avstängd från mina vanliga relationer. Jag kan ringa folk på mobilen eller från hotelltelefonen…jo, det går ju, men det blir dyrt och inte så långa samtal. Dessutom är det svårt för de flesta att greppa den här biten jag försöker beskriva i text, hur ensamt och tomt det kan kännas att vara på turné. Om man försöker förmedla den får man ofta ett meningslöst svar. De fattar inte vilken ångest det kan vara att komma in på ett tomt hotellrum efter en spelning.
Ena stunden är man omgiven av en massa människor, strålkastare, applåder…nästa sekund sitter man och stirrar på en trött människa i en hotellrumspegel, i ett oändligt tyst, ensamt och kalt hotellrum. Kontraster som heter duga. Känslomässiga kast. Kväll efter kväll. Ju längre du är borta från ditt vanliga liv därhemma, desto mer ökar ångesten och känslan av meningslös tillvaro. Då är det så lätt att fly med hjälp av sprit. Och det gör musikerna. Alkohol varje kväll. Många skulle inte klara sig utan att dricka, de kan inte koppla av på något annat sätt. Jag kan förstå det.

Jag älskar att uppträda, jag älskar att sjunga och att jobba som artist. Men ibland slås jag av tanken på hur det skulle vara att leva så här på heltid och jag får ångest av tanken. Tänk att slå stort och turnéra i hela världen, kanske under flera år. Skoj? Javisst, jobbet i sig är hur roligt som helst. Men på det privata planet? En ensam människa som saknar det mest grundläggande i livet: nära relationer, närhet, kärlek. Och då är det inte kärleken från en publik jag pratar om. Förstår du vad jag menar? 

Vart är världen på väg?!?

Följande ur DN 061012:

Lärare i Texas sparkad efter museibesök

En skola i George W Bushs konservativa hemstat Texas har sparkat en lärare för att hon hade tagit med sin klass på ett studiebesök till ett konstmuseum i Dallas.

En upprörd förälder anmälde läraren sedan hans tioårige son hade tvingats titta på en naken manstorso på en grekisk relief från 400-talet före Kristus, skriver The Guardian.Avskedandet av läraren Sydney McGee har givit eko i liberala medier i hela USA. Skolan har försvarat sig med att det förekommit klagomål mot McGee även innan det beramade museibesöket. Enligt rektorn ska elever ha vittnat om att hon har haft sandaler utan strumpor på sig under lektionstid.
———————————————————————-

Löjligare konservatism får man leta efter.

Bloggstatistik: sökningar

Ha ha ha, jag kunde inte låta bli att skratta lite när jag såg vilka de vanligaste sökträffarna från sökmotorerna var för att hitta in på min blogg. De vanligaste är ”Kärleksrelation” (inte så förvånande)…men den allra vanligaste termen var
”Diska efter dig”!!!

Det står jag för. Man ska fan diska efter sig!
Noterade också att någon ramlat in på min sida efter att ha sökt på ”hopplös ensam singelkille”. Så jävla hopplös hoppas jag inte att jag är.

Checklista för en sund kärleksrelation, del 7

7. Jag har rätt att säga nej till sex, om jag just då inte vill eller orkar.

Hörde någon sexolog säga att man ska vara glad de stunder båda två vill ha sex, för oftast klaffar det inte alls till hundra procent. Man har olika stark sexualdrift, är olika trött eller på olika humör hela tiden…det skiftar ständigt. Och det finns ju tillfällen när man faktiskt inte har lust, även om det är lite halvtabu att prata om sånt i bögvärlden, och i egenskap av man. Vi män ska ju alltid vilja och kunna, en man är väl alltid sugen på sex? Om man inte är det, då kanske det är något fel på mannen ifråga?Samtidigt är det oerhört svårt att säga till sin partner att - nej, jag har inte lust nu. Det är så lätt att personen känner sig ratad och avvisad med en underton av ”jasså, du tycker inte jag är attraktiv eller sexig längre”. Ibland är det absolut inte det det beror på, ibland kanske man bara vill ligga och kramas och det är okej med det, eller bara sova, bara ta det lugnt. Den som man är ihop med måste komma över sin egen rädsla och tvekan inför att ha blivit avvisad och lita på att saker inte förändrats bara för att man inte har sex just det tillfället.

Värre är väl när man inte vill ha sex därför att något faktiskt är fel i förhållandet. Man är inte alls attraherad längre, man har retat sig på saker hos sin partner som man inte pratat om…eller så är man bekymrad över något annat i förhållandet som gör att man inte känner sig sedd, älskad och trygg. Undertryckt ilska är en av de värsta ”turn-off”-känslorna som finns. Då måste man lösa knuten genom att prata, annars blir sexet aldrig bra igen.

Det svåra för ens partner är väl att skilja på dessa två helt olika ”vill inte ha sex”-situationer. Det är svårt, och det enda man egentligen kan gå på är ju vad sexvägraren säger. Om han säger att han är trött och har ont i huvudet så får man helt enkelt lita på det just då och inte skena iväg med tankar om att han inte älskar en längre. Sedan om han haft ont i huvudet och varit trött i flera veckor, då är det kanske något annat som man faktiskt behöver rota i och prata om. Det är ju knappast så roligt att bli avvisad heller, om det sker gång på gång blir det till slut en konflikt.

Men grundregeln måste ju alltid vara: ett nej är ett nej. Om man inte vågar säga nej till sex när man absolut inte har lust begår man ju våld på sg själv genom att tvinga sig själv till att ha sex. Och om inte ens partner respekterar ett nej blir det olika svåra grader av våldtäkt till slut. Våldtäkt är inget upphetsande i en sund kärleksrelation, och krav på sex när man inte vill leder oftast till att man vill undvika sex överhuvudtaget eftersom man inte får bestämma själv och har tappat lusten till egna sexuella initiativ. Då tar också förhållandet slut, förr eller senare.

Back to business: Snart student igen

Jag skulle tagit examen 2002 om jag följt studieplanen och tagit alla poäng på en gång. Men så blev det inte. Engagemang i studentkåren och en karriär som sångare kom emellan. Ingen kan säga att jag inte haft roligt när jag sket i mina tentor, för det har jag. Jag skulle aldrig vilja vara utan de erfarenheter jag samlade på mig under den tiden. Jag ångrar ingenting. Jo, kanske att jag inte tagit tag i studierna lite tidigare. Men det tjänar inget till att tänka på det nu. För nu har startskottet äntligen gått!

Det är ändå med blandade känslor jag återvänder. Det känns ungefär som om man gör en tidsresa bakåt i tiden. Plötsligt minns man hur det var att vara student.
Köerna till kassan i bokhandeln, hysterin kring litteraturen på kurslistan och uppkopierade akademiskt högtravande artikelsamlingar. Mappar, block, markeringspennor. Känslan av att vara en liten plutt i ett stort maskineri, men ändå en kaxig känsla av att man skulle gå en lysande framtid till mötes när man pluggat klart. Konkurrensen, syns jag, hörs jag, fattar jag, lyckas jag? VG eller bara G? Va, har vi bara tre föreläsningar den här veckan, shit vad soft! Kaffe i pappmugg. Måste köpa ny dator. Grupparbeten som kräver mängder med energi. Folkvimmel, bibliotek, hårda stolar, korridorer.

Allt kom tillbaka. Men jag har en fördel nu. Jag har en distans till den akademiska världen jag inte haft förut. Jag kan ta ett steg åt sidan och bara betrakta hela högskolan och de stackars stressade studenterna på avstånd. Jag är tjenis med rektorn och umgås privat med en del av högskolans personal, jag känner lärarna på ett annat sätt än de nykläckta små studenterna. Jag vet hur studierna funkar. Jag blir inte stressad av dem. Jag vet mer om vad som händer bakom kulisserna på högskolan, sånt som andra studenter har noll koll på. De vet ofta knappt vad studentkåren är. En del av dem fattar inte att de är medlemmar i studentkåren, de tror de betalat en avgift till högskolan för att få plugga. Jag har hört många varianter på det där, inte minst när jag jobbade med kårvalet och försökte få folk att rösta. 
 Jag vet vilka rättigheter jag har och var jag hittar informationen om dem. det känns tryggt.

Men det var konstigt att komma tillbaka till samma miljö jag vistats så mycket i för några år sedan. För allt var sig likt, men de studenter jag umgicks med finns inte kvar. Det myllrade av nykläckta 22-åringar och jag kände mig som en riktig gammal övervintrare. Nu tillhör jag kategorin ”äldre studenter”.
Jag besökte min utbildningshandläggare Julia. Det var fjärde gången jag var där nu. De andra tre gångerna registrerade jag mig utan att ta någon poäng. Det är lite pinsamt att komma med mössan i handen, knacka på hennes dörr och säga, ”Hej – här är jag igen. Kan du leta fram alla gamla LADOK-koder på kurser som inte finns och omregistrera mig igen?” Men nuförtiden känns det nästan som att sitta och fika med en kompis så ofta som jag träffat henne, så jag tror hon tycker det är lite trevligt när jag tittar in.

Men nu JÄVLAR ska jag ta poäng. 35 poäng kvar till examen. Heja heja.

Checklista för en sund kärleksrelation, del 6

6. Jag anser att samma ”rättigheter” ska gälla även för min partner.

I ett långt förhållande blir sexet och passionen inte som den var i början. Det är inget fel med det. Inget konstigt alls. För en relation är ju en levande företeelse, den förändras och tar olika form med åren. I början går ju allt automatiskt. Nyförälskelse, upptäckarlusta, ett härligt rus i hela kroppen. Man behöver inte göra någonting alls, det bara finns där: lusten, passionen, sexet…men det kommer alltid en vardag. Och den behöver inte vara ett dugg tråkig, men det kräver någonting annat.
Plöstligt går allting inte per automatik längre. Plötsligt måste man anstränga sig lite och jobba med relationen för att hitta ännu djupare plan. Och det kan vara lite jobbigt. Där verkar många ge upp. Kommunikationsproblem, ovilja och energilöshet tar överhanden. Det börjar grälas och naggas. Eller så bara tröttnar man på varandra. Vips så är någon plötsligt otrogen och så var den sagan slut. Inte en helt ovanlig historia, tror jag.

En del bögar (ja, heteros och annat löst folk också, givetvis börjar ha öppna förhållanden i långa relationer. Man har rätt att träffa andra också, lite ”bakom ryggen” på sin partner. Olika par har olika regler för hur detta får gå till. En del vill inte alls veta vad den andre gör, andra vill veta allt. En del har kommit överens om att aldrig göra det med personer som båda två känner (hur enkelt det nu är i Stockholm?!). Andra gör det kanske på utlandsresor och konferensresor med jobbet. För en del par verkar detta fungera, andra slits sönder av svartsjuka. 

Jag har funderat mycket på hur det skulle vara att leva i ett sådant förhållande. Lite grann kan jag tycka att man ”flyr” en del problem med sin partner genom att ägna sig åt andra.
Skulle jag kunna ha sex med andra på det sättet? Jo, det kanske jag skulle. Sexuell attraktion för andra finns ju alltid kvar oavsett vem man är ihop med. Så länge jag vet att det bara är sex, så länge det inte finns andra känslor med i bilden, så skulle jag kunna hantera det. Men där har jag nog ett problem. Jag har alltid känslor för den jag har sex med. Det sitter ihop för mig. En del verkar kunna separera dessa två, sex och kärlek. Jag har typ nästan aldrig lyckats. Några undantag finns det, men de är verkligen inte många. Och då blir det rörigt värre.

Det längsta förhållande jag haft varade i över fem år. Det fanns stunder när jag ville fly. När jag tyckte att gräset var grönare på andra sidan. När jag spanade på andra, och funderade kring den, i vissa bögkretsar, så glorifierade öppenheten, om det skulle vara ett alternativ för mig. Och jag kom fram till att: Jo, det skulle vara ett riktigt härligt alternativ! MEN
På ett villkor: Att jag fick ha ett öppet förhållande men att min partner inte skulle få ha det. Jag skulle inte kunna hantera att han sprang iväg och smusslade med andra. Jag skulle tappa tilliten, jag skulle tappa tron på att jag var viktig i hans liv och att jag betydde något för honom. Jag skulle bli avvaktande, lätt sårad och defensiv. Kränkt.
Men om bara jag fick ligga runt, då hade jag ju full koll på situationen. STOPP. Nu skenar det iväg. Nu är vi inne på idiotiska tankemönster och destruktiva områden. Det jag borde frågat mig själv var varför jag ens hade de här tankarna. När det var bra mellan mig och min pojkvän hade jag inte minsta intresse för någon annan på det sättet. Det visade sig vara den klassiska indikatorn på att något var fel i vår relation.

Givetvis insåg jag det omöjliga i min idé om öppet förhållande där bara jag skulle få hångla runt. Så kan man inte kräva att någon annan ska leva. Ska jag, så måste också han få göra vad han vill. Samma rättigheter ska gälla för min partner som för mig.
Det gäller inte bara sex.