Back to business: Snart student igen

Jag skulle tagit examen 2002 om jag följt studieplanen och tagit alla poäng på en gång. Men så blev det inte. Engagemang i studentkåren och en karriär som sångare kom emellan. Ingen kan säga att jag inte haft roligt när jag sket i mina tentor, för det har jag. Jag skulle aldrig vilja vara utan de erfarenheter jag samlade på mig under den tiden. Jag ångrar ingenting. Jo, kanske att jag inte tagit tag i studierna lite tidigare. Men det tjänar inget till att tänka på det nu. För nu har startskottet äntligen gått!

Det är ändå med blandade känslor jag återvänder. Det känns ungefär som om man gör en tidsresa bakåt i tiden. Plötsligt minns man hur det var att vara student.
Köerna till kassan i bokhandeln, hysterin kring litteraturen på kurslistan och uppkopierade akademiskt högtravande artikelsamlingar. Mappar, block, markeringspennor. Känslan av att vara en liten plutt i ett stort maskineri, men ändå en kaxig känsla av att man skulle gå en lysande framtid till mötes när man pluggat klart. Konkurrensen, syns jag, hörs jag, fattar jag, lyckas jag? VG eller bara G? Va, har vi bara tre föreläsningar den här veckan, shit vad soft! Kaffe i pappmugg. Måste köpa ny dator. Grupparbeten som kräver mängder med energi. Folkvimmel, bibliotek, hårda stolar, korridorer.

Allt kom tillbaka. Men jag har en fördel nu. Jag har en distans till den akademiska världen jag inte haft förut. Jag kan ta ett steg åt sidan och bara betrakta hela högskolan och de stackars stressade studenterna på avstånd. Jag är tjenis med rektorn och umgås privat med en del av högskolans personal, jag känner lärarna på ett annat sätt än de nykläckta små studenterna. Jag vet hur studierna funkar. Jag blir inte stressad av dem. Jag vet mer om vad som händer bakom kulisserna på högskolan, sånt som andra studenter har noll koll på. De vet ofta knappt vad studentkåren är. En del av dem fattar inte att de är medlemmar i studentkåren, de tror de betalat en avgift till högskolan för att få plugga. Jag har hört många varianter på det där, inte minst när jag jobbade med kårvalet och försökte få folk att rösta. 
 Jag vet vilka rättigheter jag har och var jag hittar informationen om dem. det känns tryggt.

Men det var konstigt att komma tillbaka till samma miljö jag vistats så mycket i för några år sedan. För allt var sig likt, men de studenter jag umgicks med finns inte kvar. Det myllrade av nykläckta 22-åringar och jag kände mig som en riktig gammal övervintrare. Nu tillhör jag kategorin ”äldre studenter”.
Jag besökte min utbildningshandläggare Julia. Det var fjärde gången jag var där nu. De andra tre gångerna registrerade jag mig utan att ta någon poäng. Det är lite pinsamt att komma med mössan i handen, knacka på hennes dörr och säga, ”Hej – här är jag igen. Kan du leta fram alla gamla LADOK-koder på kurser som inte finns och omregistrera mig igen?” Men nuförtiden känns det nästan som att sitta och fika med en kompis så ofta som jag träffat henne, så jag tror hon tycker det är lite trevligt när jag tittar in.

Men nu JÄVLAR ska jag ta poäng. 35 poäng kvar till examen. Heja heja.