Checklista för en sund kärleksrelation, del 6

6. Jag anser att samma ”rättigheter” ska gälla även för min partner.

I ett långt förhållande blir sexet och passionen inte som den var i början. Det är inget fel med det. Inget konstigt alls. För en relation är ju en levande företeelse, den förändras och tar olika form med åren. I början går ju allt automatiskt. Nyförälskelse, upptäckarlusta, ett härligt rus i hela kroppen. Man behöver inte göra någonting alls, det bara finns där: lusten, passionen, sexet…men det kommer alltid en vardag. Och den behöver inte vara ett dugg tråkig, men det kräver någonting annat.
Plöstligt går allting inte per automatik längre. Plötsligt måste man anstränga sig lite och jobba med relationen för att hitta ännu djupare plan. Och det kan vara lite jobbigt. Där verkar många ge upp. Kommunikationsproblem, ovilja och energilöshet tar överhanden. Det börjar grälas och naggas. Eller så bara tröttnar man på varandra. Vips så är någon plötsligt otrogen och så var den sagan slut. Inte en helt ovanlig historia, tror jag.

En del bögar (ja, heteros och annat löst folk också, givetvis börjar ha öppna förhållanden i långa relationer. Man har rätt att träffa andra också, lite ”bakom ryggen” på sin partner. Olika par har olika regler för hur detta får gå till. En del vill inte alls veta vad den andre gör, andra vill veta allt. En del har kommit överens om att aldrig göra det med personer som båda två känner (hur enkelt det nu är i Stockholm?!). Andra gör det kanske på utlandsresor och konferensresor med jobbet. För en del par verkar detta fungera, andra slits sönder av svartsjuka. 

Jag har funderat mycket på hur det skulle vara att leva i ett sådant förhållande. Lite grann kan jag tycka att man ”flyr” en del problem med sin partner genom att ägna sig åt andra.
Skulle jag kunna ha sex med andra på det sättet? Jo, det kanske jag skulle. Sexuell attraktion för andra finns ju alltid kvar oavsett vem man är ihop med. Så länge jag vet att det bara är sex, så länge det inte finns andra känslor med i bilden, så skulle jag kunna hantera det. Men där har jag nog ett problem. Jag har alltid känslor för den jag har sex med. Det sitter ihop för mig. En del verkar kunna separera dessa två, sex och kärlek. Jag har typ nästan aldrig lyckats. Några undantag finns det, men de är verkligen inte många. Och då blir det rörigt värre.

Det längsta förhållande jag haft varade i över fem år. Det fanns stunder när jag ville fly. När jag tyckte att gräset var grönare på andra sidan. När jag spanade på andra, och funderade kring den, i vissa bögkretsar, så glorifierade öppenheten, om det skulle vara ett alternativ för mig. Och jag kom fram till att: Jo, det skulle vara ett riktigt härligt alternativ! MEN
På ett villkor: Att jag fick ha ett öppet förhållande men att min partner inte skulle få ha det. Jag skulle inte kunna hantera att han sprang iväg och smusslade med andra. Jag skulle tappa tilliten, jag skulle tappa tron på att jag var viktig i hans liv och att jag betydde något för honom. Jag skulle bli avvaktande, lätt sårad och defensiv. Kränkt.
Men om bara jag fick ligga runt, då hade jag ju full koll på situationen. STOPP. Nu skenar det iväg. Nu är vi inne på idiotiska tankemönster och destruktiva områden. Det jag borde frågat mig själv var varför jag ens hade de här tankarna. När det var bra mellan mig och min pojkvän hade jag inte minsta intresse för någon annan på det sättet. Det visade sig vara den klassiska indikatorn på att något var fel i vår relation.

Givetvis insåg jag det omöjliga i min idé om öppet förhållande där bara jag skulle få hångla runt. Så kan man inte kräva att någon annan ska leva. Ska jag, så måste också han få göra vad han vill. Samma rättigheter ska gälla för min partner som för mig.
Det gäller inte bara sex.