Artistliv – ett konstigt och ensamt liv

Kom nyss hem från en turnévecka i Danmark med ett jazzband jag sjunger i. Stå på scen varje kväll i strålkastarljuset, sjunga för publik på stora konserthus (ja till och med på Tivoli i Köpenhamn!) och samarbeta med oerhört duktiga musiker och sångare, och dessutom få betalt för det. Åka på turné med turnébuss och bo på fina hotell. Oj oj oj. Sådan glamour! Vilket härligt liv! Vilken räkmacka! Glitter och stjärnstatus! Eller?

Ja, det kan kanske verka så på ytan, säger jag.
Men snälla nån, tänker du nu, ska han klaga och gnälla på det nu också, det var det fräckaste. Om han ska gnälla på det kan han väl bara lägga av och säga upp sig. Bortskämda skitstövel. Jovisst, jag förstår den synpunkten. Men jag vill inte att du ska se det här som gnäll, jag vill bara dela med mig av baksidan som inte alltid syns. För den finns där för alla artister.

Jag kan förstå varför musiker blir alkoholister eller varför stjärnor som turnérar jorden runt blir knäppa i huvudet, för det är ett helt absurdt liv. Jag ska göra ett försök att beskriva det:

Du är aldrig hemma. Ditt privata jag står och blinkar på ”paus”.
Du kan inte träffa vänner, partners eller släkt. Du är alltid på resande fot, ständigt packandes upp eller packandes ner saker i en resväska.

Hotellrum kan vara mysiga, men de flesta är det inte. De är ofta opersonliga och inte särskilt hemtrevliga. På många hotell kan du inte ens koka en kopp te på rummet själv, du måste krångla med en hotellreceptionist eller roomservice om du ska kunna göra ens de enklaste saker som du kan göra när du är hemma.

Du tvingas umgås med bandet hela tiden, dygnet runt. Ibland är det jobbigt när du tvingas umgås med bandmedlemmar du inte är så förtjust i. Det blir små interna intriger mellan människor som tvingas umgås så tätt i flera dagar. Skitsnack. Hårda jargonger tuffa musiker emellan. Konkurrens och armbågar.

Du måste äta på konstiga tider och oftast inte när du faktiskt är hungrig. Det är för planeringens skull, för att måltider hela tiden ska pressas in och anpassas så att de passar riggningstider, soundcheck, konserter och resvägar.
Maten du äter är mestadels fet restaurangmat från vägkrogar. Friterad klyftpotatis, feta såser, simmiga gratänger, panerad fisk, hamburgare, korv med räksallad, pizza, kebab eller friterade räkor i sötsur sås. Dessutom rör du på dig aldeles på tok för lite eftersom du sitter i en buss på dagarna. Efter ett par dygn känner man sig som en riktig blobba.

När du haft en spelning och adrenalinet pumpat runt i kroppen måste du varva ner för att kunna somna.
Det är svårt att gå in och sitta i sin ensamhet på ett trist hotellrum då, så ofta varvar man ner med bandmedlemmarna i en hotellbar eller liknande med öl, vin, sprit…och en till öl, mer vin, mer sprit….och en till öl….och så är man bakis i en buss nästa dag, på väg till ett nytt, förmodligen lika opersonligt hotellrum och ett nytt kvällsgig. Så rullar det på. Konsert, Hotell, Buss, Mat, Konsert, Hotell, Buss, Mat, Konsert, Hotell, Buss, Mat…dag efter dag ser i princip likadan ut, fast ändå inte. Men rutinerna är likadana. Ens världsbild krymper och det liv man hade därhemma är som bortblåst, hela världen kretsar kring turnélivet.

Till slut känner du dig lika opersonlig som ett hotellrum. Tom. Ensam. Jag tror jag inte känt en sådan djup ensamhet om jag inte varit singel, men visst spelar det också in nu. När en del bandmedlemmar ringer hem till sina familjer har jag ingen respektive att längta till eller ringa till. Mitt egna liv är borta. Jag är bara ett kugghjul i ett band, en del av en konsert, en bandmedlem i en buss eller en ensam människa i en hotellsäng. 
Saknaden efter närhet tar överhand och gör mig lätt deprimerad. Jag är avstängd från mina vanliga relationer. Jag kan ringa folk på mobilen eller från hotelltelefonen…jo, det går ju, men det blir dyrt och inte så långa samtal. Dessutom är det svårt för de flesta att greppa den här biten jag försöker beskriva i text, hur ensamt och tomt det kan kännas att vara på turné. Om man försöker förmedla den får man ofta ett meningslöst svar. De fattar inte vilken ångest det kan vara att komma in på ett tomt hotellrum efter en spelning.
Ena stunden är man omgiven av en massa människor, strålkastare, applåder…nästa sekund sitter man och stirrar på en trött människa i en hotellrumspegel, i ett oändligt tyst, ensamt och kalt hotellrum. Kontraster som heter duga. Känslomässiga kast. Kväll efter kväll. Ju längre du är borta från ditt vanliga liv därhemma, desto mer ökar ångesten och känslan av meningslös tillvaro. Då är det så lätt att fly med hjälp av sprit. Och det gör musikerna. Alkohol varje kväll. Många skulle inte klara sig utan att dricka, de kan inte koppla av på något annat sätt. Jag kan förstå det.

Jag älskar att uppträda, jag älskar att sjunga och att jobba som artist. Men ibland slås jag av tanken på hur det skulle vara att leva så här på heltid och jag får ångest av tanken. Tänk att slå stort och turnéra i hela världen, kanske under flera år. Skoj? Javisst, jobbet i sig är hur roligt som helst. Men på det privata planet? En ensam människa som saknar det mest grundläggande i livet: nära relationer, närhet, kärlek. Och då är det inte kärleken från en publik jag pratar om. Förstår du vad jag menar?