Den nya alliansen har tagit över

Jag kan inte påstå att jag var så förtjust i Socialdemokraternas sätt att styra Sverige den senaste mandatperioden. Inte heller kan jag påstå att jag är särskilt förtjust in den inpyrda självgodhet som har genomsyrat det partiet och dess anhängare genom åren. Socialdemokrater har suttit på höga maktpositioner i hela myndighetssverige och det var allmänt känt att om man skulle ha chans att göra en bra politisk karriär och ha möjligheter till att klättra upp till högra höjder så var det sossarna man skulle satsa på. Där fanns det gott om folk att klia på ryggen och smöra för.
Men nu är det inte riktigt så längre. Nu har vi en ny, borgerlig regering med Moderaterna i spetsen. Vet inte om jag är så jublande glad över det heller. Men visst, en del saker håller jag med dem om. Bidragsträsket måste rensas upp, det ska löna sig att jobba framför att gå arbetslös…visst…och villkoren för företagen, speciellt småföretag, måste bli enklare och det ska kosta lite mindre att anställa folk, visst…utan företagande kan vi ju lägga oss ner och dö, det är ju bara att konstatera. Och så var det bra att alliansen kom in och gav socialdemokraternas självgodhet en knäpp på näsan.
So far so good.

Men häromdagen blev jag lite trött. Nu märks det att borgarna kommit till makten. Skatterna ska sänkas, och pengarna till detta måste tas någonstans ifrån, givetvis. Man börjar med att försvaga facket genom att göra det dyrare att vara med i fack och i a-kassa. Borgarna har rätt i att det måste löna sig att jobba, och facken behöver nog en knäpp på näsan de med så att de ser över sitt arbete och satsar resurser på det som är viktigt. Men mitt i den ekvationen sitter ändå borgarna och gnuggar händerna över att man kanske lyckas med att dränera facken på medlemmar som inte har råd att vara med. 

Nu ska man även ”minska den statliga byråkratin” genom att lägga ner Arbetslivsinstitutet under 2007. Regeringen tycker att forskningen som Arbetslivsinsitutet bedriver är viktig, men ”för att säkra kvaliteten” ska den i fortsättningen ”konkurrensutsättas”. Hur ska den kunna ”konkurrensutsättas” om den ska läggas ner? Det blir ju ingen match för eventuella konkurrenter då. Men de kanske menar att ett antal privata företag ska slåss om att få göra samma forskning som Arbetslivsinstitutet har gjort, fast för en betydligt billigare peng. Betyder det automatiskt att det blir forskning med bättre kvalitet? Nja, jag är tveksam. Grundregeln brukar ju vara så att man får det man betalar för. Är man inte beredd att satsa pengar så kan man inte heller räkna med en produkt i toppklass. Men om man konkurrensutsätter, ja, då funkar det plötsligt ändå. Då kan man betala väldigt lite och ändå få en produkt i toppklass, verkar de tycka. Men i slutändan på den ekvationen är det alltid någon som får ta kostnaden genom oskäliga löner eller arbetsvillkor. 

Skäliga löner och bra arbetsvillkor är dyrt om man driver företag. Så den kostnaden brukar borgarna alltid attackera. Nu har regeringen kläckt den käcka idén om att Arbetsmiljöverket ska bantas kraftigt. De ska spara 50 miljoner 2007, ytterligare 50 miljoner 2008 samt ytterligare 55 miljoner 2009. Samtidigt säger regeringen att Arbetsmiljöverket ska ges ”ett förändrat och begränsat uppdrag”.  Hur det uppdraget ser ut har de inte preciserat, men det ska de återkomma till. Intressant.

I Stockholm höjer de SL-kortet med 20 kronor och slopar enhetstaxan. (Det enda positiva är att studentrabatt ska införas hösten 2006. Synd att jag ska vara student på våren 2006…). Majoriteten i Stockholms stadshus halverar (!) miljöbudgeten, så miljöförvaltningen får nöja sig med hälften av pengarna och därmed blir det ett antal skrotade miljöprojekt. Politikerna i Stockholm med moderata borgarrådet Ulla Hamilton i spetsen har även beslutat att brandförsvaret i Stockholm ska få 43 miljoner kronor mindre i år, och året efter ska de spara 18 miljoner till. Besparningarna innebär en minskad bemanning på stationerna, vilket kan försämra möjligheten för brandmännen att evakuera människor och släcka bränder.

Samtidigt höjer politikerna i Stockholm stadsdirektörernas löner drastiskt. Nu tjänar stadsdirektör Iréne Lundqvist Svenonius 125 000 kr i månaden efter en ökning med 18 %. ARTON PROCENT. Hon tjänar BÄTTRE än Fredrik Reinfeldt som har 121 000 kr i månaden. Ewa Samuelsson som är borgarråd i Stockholm och ordförande i personalutskottet som beslutat om de nya lönerna tycker dessutom att man skulle få sätta ännu högre löner. ”Ska man få de bästa cheferna så krävs höga löner” tycker hon. Ja, det må vara sant, men för Ewa Samuelsson finns det alltså inga tak.  Men det är klart, hon har väl pengar från brandförsvaret och miljöförvaltningens halva budget att spendera på de anställdas löneökningar .

Jag börjar känna igen den gamla vanliga borgerliga politiken. Skit i facket och i arbetsmiljöfrågorna, sätt åt svångremmen på alla som lever på bidrag och öka lönerna för de som redan har bra betalt. Hurra! Allians för Sverige!

Dejt med kulturell utmaning, del 2

Första dejten.
Det blev en fika. Det mest uttjatade sättet att dejta på, men hey, det fungerar ju bra. Man hinner sitta och prata en hel del på en timme och får en ganska god uppfattning om den andre.
Jag menar – det finns väl en anledning till att man tar just en fika när man ska dejta någon. Är dejten dålig så kan man ganska snabbt ta sig därifrån och skylla på tvättstugan utan att det blir alltför pinsamt. Är dejten bra kan man alltid fortsätta den med en promenad efteråt. ”Gå på toaletten”-tricket är däremot elakt, fy på er om ni gjort det. Det spelar ingen roll hur dålig dejten var, det är inte rakryggat att säga att man ska gå på toa och sedan lämna stället utan att den andre märker det. Ingen har gjort det mot mig, men jag vet att detta fenomen förekommer. Aja baja.

Jag var lite lagom nervös och pirrig, men det släppte snabbt. Vi kunde prata ganska ledigt med varandra.
Det visade sig att Pedro kommit till Sverige för bara sex år sedan. Han flyttade hit till en brasiliansk pojkvän som bodde i Sverige. Men när han kom hit visade det sig att den brasilianske pojkvännen hittat en annan. Pojkvännen hade åkt utomlands och lämnat en lapp till Pedro i lägenheten. Där stod det att han ville att Pedro skulle ha hittat ett annat boende i Stockholm och vara ute ur lägenheten när han kom hem igen.  Så Pedro kom hit och kastades i princip ut på gatan direkt.

Jag hade svårt att förstå varför han ändå valde att stanna under de omständigheterna, och Pedro svarade att han, från första stund han kom hit på besök, kände sig hemma här. Att det fanns något i Sverige som sa till honom att bosätta sig här. Jag hade svårt att förstå vad som var så lockande.  Jag tänkte på svensk slaskvinter, brasilianska regnskogar och stränder och fick inte ihop det. Pedro sa att han inte tänkt att flytta tillbaka, att möjligheterna och levnadsstandarden är bättre här än där. Dessutom älskade han svensk husmanskost (!).

Pedro fick flytta runt en massa i Stockholm. Han bodde inneboende på olika ställen, bland annat på soffan i någons kök. Han fick jobb som trappstädare i Vasastan och började plugga svenska i skolan. Han var ensam här och var tvungen att fixa det mesta helt själv. Han träffade en ny pojkvän, som också var invandrare. Tyvärr kunde den  nya pojkvännen nästan ingen svenska alls, så de hade stora problem med att förstå varandra emellanåt. Den nya pojkvännen verkade inte heller lägga ner krut på att lära sig svenska vilket Pedro var lite irriterad över.

Nu, sex år senare, är Pedro svensk medborgare. Han har en fast anställning och ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Stockholm. Han pratar bra svenska, med viss brytning ja, men det är inga problem att förstå honom. Han ska börja plugga engelska snart eftersom han känner att han är dålig på det. Han är dessutom tränare i ett basketlag.

Det finns en överlevnadsinstinkt hos honom som jag beundrar något oerhört. Pedro är en kille som inte ger upp i första taget, som är van vid att ta hand om sig själv. På något sätt är det oerhört inspirerande för mig –  en svenne som fått så mycket serverat här i livet. Jag har aldrig behövt kämpa för min överlevnad på samma sätt som han har. 

”Jag är inte rädd, jag klarar mig” sa han och log.
  

Dejt med kulturell utmaning

Jag är extra svag för mörka killar med bruna ögon. Ja, blattekillar finns det en del som säger. Jag gillar väl blattekillar då. Och allra mest de som har så där lagom gyllene ljusbrun mulatt-hy året runt. Den hyn ihop med ett par glittrande bruna ögon…då har jag inte mycket att sätta emot. Då är muren redan riven.
Inte mycket till försvar, kan man tycka. Men det är så…i det fallet har mina styrkor tappat sin ammunition.

Jag har funderat mycket på varför det är så. Kanske för att de killarna har det jag inte har.
Jag har blont hår, blå-gröna ögon och fisblek svensson-hud. På sommaren får jag se upp så jag inte blir röd som en kräfta. Visst kan jag bli brun, men aldrig i närheten av blattekillarnas gyllene lyster. På min svensson-hy syns minsta blemma. Det lyser som stoppskyltar lång väg om jag fått finnar eller ett utslag någonstans.
Jag har inte de där mörka ögonen som är som djupa, mystiska brunnar eller skogstjärnar. Jag har inte tjockt, kraftigt svart hår. Jag har tunt, rakt, nordiskt flygigt hår. Jag står där med min bleka svenssonhy och beundrar blattekillarna. För många av dem är så vackra. Som mörka, passionerade änglar.

Blattekillarna kommer från en annan värld, en annan kultur som jag inte vet så mycket om. Det är spännande. Vi har olika sätt att hantera saker på, olika sätt att kommunicera, och inte minst olika temperament.  
Många blattekillar talar språk jag inte förstår, de har religioner jag inte förstår, de äter mat jag inte kan namnet på, de har familjeförhållanden jag inte heller förstår mig på. Men det beror nog mest på att jag inte känner överdrivet många blattekillar. Åtminstone inte sådana som faktiskt invandrat till Sverige en bit in i livet.

Sedan undrar man hur det är att vara bög i deras kulturella sfär, i deras hemländer…det ligger det ett stort mod i att stå upp för sin läggning om man kommer från en kultur där det inte alls är accepterat. Jag kan beundra det modet.

Att försöka förstå och dela livet med en blattekille skulle vara en utmaning. Jag skulle få möta många av mina egna och andras fördomar på ett sätt som säkert är jobbigt, men ack så nyttigt. Jag skulle dessutom tvingas fundera över det svenska på ett annat sätt. Vad är det som är svenskt? Vad i det svenska värdesätter jag, vad i det svenska kan jag förkasta? Finns det något i en hans kultur som jag kan ta till mig och bli en del av? Vad är det som är viktigt i min familj jämfört med hans familj? Hur skulle omvärlden se på oss som ett par?

Nu har det hänt. Jag har träffat en kille från Brasilien. Och han verkar tycka om mig och min bleka svennehy. Och jag tycker han är snygg. Vi har träffats och fikat. Han har bara bott några år i Sverige, och våra livshistorier ser väldigt olika ut. Men någonstans finns nu möjligheten till ett möte och till den kulturella utmaning jag fascineras av. Jag tycker om utmaningar på det personliga planet, att få nya insikter och att växa som människa. En snygg kille från Brasilien är en utmaning. Jag tror jag ska ta mig an den och se vad som händer.