Dejt med kulturell utmaning

Jag är extra svag för mörka killar med bruna ögon. Ja, blattekillar finns det en del som säger. Jag gillar väl blattekillar då. Och allra mest de som har så där lagom gyllene ljusbrun mulatt-hy året runt. Den hyn ihop med ett par glittrande bruna ögon…då har jag inte mycket att sätta emot. Då är muren redan riven.
Inte mycket till försvar, kan man tycka. Men det är så…i det fallet har mina styrkor tappat sin ammunition.

Jag har funderat mycket på varför det är så. Kanske för att de killarna har det jag inte har.
Jag har blont hår, blå-gröna ögon och fisblek svensson-hud. På sommaren får jag se upp så jag inte blir röd som en kräfta. Visst kan jag bli brun, men aldrig i närheten av blattekillarnas gyllene lyster. På min svensson-hy syns minsta blemma. Det lyser som stoppskyltar lång väg om jag fått finnar eller ett utslag någonstans.
Jag har inte de där mörka ögonen som är som djupa, mystiska brunnar eller skogstjärnar. Jag har inte tjockt, kraftigt svart hår. Jag har tunt, rakt, nordiskt flygigt hår. Jag står där med min bleka svenssonhy och beundrar blattekillarna. För många av dem är så vackra. Som mörka, passionerade änglar.

Blattekillarna kommer från en annan värld, en annan kultur som jag inte vet så mycket om. Det är spännande. Vi har olika sätt att hantera saker på, olika sätt att kommunicera, och inte minst olika temperament.  
Många blattekillar talar språk jag inte förstår, de har religioner jag inte förstår, de äter mat jag inte kan namnet på, de har familjeförhållanden jag inte heller förstår mig på. Men det beror nog mest på att jag inte känner överdrivet många blattekillar. Åtminstone inte sådana som faktiskt invandrat till Sverige en bit in i livet.

Sedan undrar man hur det är att vara bög i deras kulturella sfär, i deras hemländer…det ligger det ett stort mod i att stå upp för sin läggning om man kommer från en kultur där det inte alls är accepterat. Jag kan beundra det modet.

Att försöka förstå och dela livet med en blattekille skulle vara en utmaning. Jag skulle få möta många av mina egna och andras fördomar på ett sätt som säkert är jobbigt, men ack så nyttigt. Jag skulle dessutom tvingas fundera över det svenska på ett annat sätt. Vad är det som är svenskt? Vad i det svenska värdesätter jag, vad i det svenska kan jag förkasta? Finns det något i en hans kultur som jag kan ta till mig och bli en del av? Vad är det som är viktigt i min familj jämfört med hans familj? Hur skulle omvärlden se på oss som ett par?

Nu har det hänt. Jag har träffat en kille från Brasilien. Och han verkar tycka om mig och min bleka svennehy. Och jag tycker han är snygg. Vi har träffats och fikat. Han har bara bott några år i Sverige, och våra livshistorier ser väldigt olika ut. Men någonstans finns nu möjligheten till ett möte och till den kulturella utmaning jag fascineras av. Jag tycker om utmaningar på det personliga planet, att få nya insikter och att växa som människa. En snygg kille från Brasilien är en utmaning. Jag tror jag ska ta mig an den och se vad som händer.