Dejt med kulturell utmaning, del 2

Första dejten.
Det blev en fika. Det mest uttjatade sättet att dejta på, men hey, det fungerar ju bra. Man hinner sitta och prata en hel del på en timme och får en ganska god uppfattning om den andre.
Jag menar – det finns väl en anledning till att man tar just en fika när man ska dejta någon. Är dejten dålig så kan man ganska snabbt ta sig därifrån och skylla på tvättstugan utan att det blir alltför pinsamt. Är dejten bra kan man alltid fortsätta den med en promenad efteråt. ”Gå på toaletten”-tricket är däremot elakt, fy på er om ni gjort det. Det spelar ingen roll hur dålig dejten var, det är inte rakryggat att säga att man ska gå på toa och sedan lämna stället utan att den andre märker det. Ingen har gjort det mot mig, men jag vet att detta fenomen förekommer. Aja baja.

Jag var lite lagom nervös och pirrig, men det släppte snabbt. Vi kunde prata ganska ledigt med varandra.
Det visade sig att Pedro kommit till Sverige för bara sex år sedan. Han flyttade hit till en brasiliansk pojkvän som bodde i Sverige. Men när han kom hit visade det sig att den brasilianske pojkvännen hittat en annan. Pojkvännen hade åkt utomlands och lämnat en lapp till Pedro i lägenheten. Där stod det att han ville att Pedro skulle ha hittat ett annat boende i Stockholm och vara ute ur lägenheten när han kom hem igen.  Så Pedro kom hit och kastades i princip ut på gatan direkt.

Jag hade svårt att förstå varför han ändå valde att stanna under de omständigheterna, och Pedro svarade att han, från första stund han kom hit på besök, kände sig hemma här. Att det fanns något i Sverige som sa till honom att bosätta sig här. Jag hade svårt att förstå vad som var så lockande.  Jag tänkte på svensk slaskvinter, brasilianska regnskogar och stränder och fick inte ihop det. Pedro sa att han inte tänkt att flytta tillbaka, att möjligheterna och levnadsstandarden är bättre här än där. Dessutom älskade han svensk husmanskost (!).

Pedro fick flytta runt en massa i Stockholm. Han bodde inneboende på olika ställen, bland annat på soffan i någons kök. Han fick jobb som trappstädare i Vasastan och började plugga svenska i skolan. Han var ensam här och var tvungen att fixa det mesta helt själv. Han träffade en ny pojkvän, som också var invandrare. Tyvärr kunde den  nya pojkvännen nästan ingen svenska alls, så de hade stora problem med att förstå varandra emellanåt. Den nya pojkvännen verkade inte heller lägga ner krut på att lära sig svenska vilket Pedro var lite irriterad över.

Nu, sex år senare, är Pedro svensk medborgare. Han har en fast anställning och ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Stockholm. Han pratar bra svenska, med viss brytning ja, men det är inga problem att förstå honom. Han ska börja plugga engelska snart eftersom han känner att han är dålig på det. Han är dessutom tränare i ett basketlag.

Det finns en överlevnadsinstinkt hos honom som jag beundrar något oerhört. Pedro är en kille som inte ger upp i första taget, som är van vid att ta hand om sig själv. På något sätt är det oerhört inspirerande för mig –  en svenne som fått så mycket serverat här i livet. Jag har aldrig behövt kämpa för min överlevnad på samma sätt som han har. 

”Jag är inte rädd, jag klarar mig” sa han och log.