8. I En sund kärleksrelation är det oacceptabelt med fysisk och/eller psykisk misshandel.
Jag har, lyckligtvis, aldrig någonsin utsatts för fysisk misshandel av någon partner. Däremot har jag utsatts för psykisk misshandel, och det tog ett tag innan jag faktiskt förstod vad det handlade om.
Jag träffade min allra första pojkvän, Jacob, på en internatskola. Vi bodde grannar i samma korridor. Två veckor efter terminstart var vi ett par, och jag var i sjunde himlen. Det var första gången jag fick uppleva den kärlek jag så länge längtat efter. Vi bodde på en liten ort, och skolan var inte heller så stor, så visst blev det en del skvaller om oss till slut. Men det var ingenting farligt alls, och de som visste om oss accepterade vår relation ganska snabbt. Under det kommande året levde vi lyckliga tillsammans, det var ett helt otroligt bra år med många omvälvande och gemensamma upplevelser.
Men året på skolan tog slut en dag i maj månad och verkligheten utanför trängde sig på.
Han kom från Skåne och jag från Stockholm. Hur skulle vi göra nu? När det kändes så bra? Bara säga hej då, tack för den här tiden? Knappast! Jag ville flytta ihop med Jacob och dela resten av mitt liv med honom. Jag var ung, oerfaren, kär och naiv. Så hur skulle vi lösa det här problemet?
Under sista tiden på skolan hade jag känt en stigande oro. Vem av oss skulle vara den som ”offrade” sig för att flytta till andra delen av landet? Möjligheten fanns att hyra ett hus i Stockholm, men jag märkte att Jacob aldrig ville det, trots att han gav sken av att vara halvt med på noterna. Han trodde också att hans möjligheter att få jobb skulle vara större i Lund, och jag som skulle plugga, jag kunde väl lika gärna plugga där?Sagt och gjort, det blev jag som ”offrade mig”. Det var tyngre än vad jag trott. Att lämna familj och alla vänner för ett liv 60 mil bort tog på mig, men jag litade på att det skulle bli bra, även om jag var rädd för att känna mig ensam.
Sommaren kom. Vi hittade en fin tvåa i Lund. Jag sommarjobbade i Stockholm, och fortsatte med det av ekonomiska skäl. Han var arbetslös och hade all tid i världen på att göra sig hemmastadd i nya lyan. Han inredde efter sin egen smak. Han upptäckte plötsligt att det fanns andra bögar på stan, det var inget som det drällt av i den lilla ort vi bott på tidigare. Jacob hittade nya vänner och började gå ut på bögklubbarna. Mitt i hans nya upptäckter kom jag, hans pojkvän, på besök. En pojkvän som störde honom i hans nya tillvaro. En pojkvän han tröttnat på.
När jag kom in i lägenheten kändes det olustigt. Jag hade inte varit med om att planera och bestämma hur det skulle se ut. Jag skulle bo där, men jag visste inte ens var osthyveln låg i mitt eget kök. Det var plötsligt hans lägenhet. Hans liv. Han hade skapat kontakter med grannar och nya bögvänner i Lund. Jag kände inte en kotte. Dessutom bar jag på sorgen av att ha lämnat mina vänner och min familj i Stockholm. Jag ville bara gråta. Men Jacob tyckte jag var löjlig, sa han till mig. Jag såg med fasa på hur jag fick leva hela mitt liv som ett bihang till honom. Han valde vilka vi skulle umgås med, jag hade inga egna vänner. Så hade det inte varit tidigare på skolan där vi bitvis haft olika umgängeskretsar. Men nu…jag blev dessutom alltid sedd som en outsider. Jag var ju 08. En stockholmare. Då kommer man inte in i den skånska myllan på direkten. Jag kände mig som de tredje hjulet under vagnen. Dessutom tyckte jag inte om de vänner han hade valt att umgås med, men jag höll minen. Det har var ju mitt nya liv nu, jag fick väl stå ut med det här. Men maktbalansen oss emellan hade förskjutits. Han hade alla kort på hand och jag var helt naken. Jag visste det, men ville inte tro att han skulle vända det emot mig.
Sent i juli tog jag nattåget till Lund. Jag kände att jag ville visa Jacob hur mycket jag älskade honom och vad jag gick igenom så att han skulle förstå mig. Jag skrev ett brev till honom på tåget. Jag tyckte om att skriva brev, tyckte om att han kunde läsa det i lugn och ro utan att kunna avbryta mig, att han kunde få ta in mina tankar på det sättet eftersom jag inte tycktes nå fram på annat sätt (redan där borde jag hört varningsklockor!).
Tåget kom fram vid sju på morgonen. ”Jag orkar inte möta dig på stationen så tidigt” hade han sagt till mig per telefon på kvällen. ”Du får väl ta en taxi hit eller så”. Visst var det tidigt, men jag blev ledsen över hans ovälkomnande attityd. Det blev ändå så att jag tog den där taxin.
Väl framme hittar jag en sovande Jacob i lägenheten som mumlar fram ett hej när jag väcker honom. Han är lagom glad att se mig. ”Ååå, vad trött jag är, jag ska sova till 14.00″ stönar han. ”Jimmy (en av hans nya bögvänner) var här till fyra imorse, vi satt och pratade”. Han vänder på sig och somnar om. Jag fattar ingenting. Hur kan han sitta uppe med en annan kille tills fyra på morgonen när han vet att jag kommer nästa dag?
Och vem var den här Jimmy egentligen? Någon som raggade på min Jacob?
Hela grejen utstrålade, skrek oengagemang från Jacobs sida. Jag var inte viktig längre. Att jag kom var ingen större sak. Det verkade vara Jimmy som var hans prioritet.
Jag var sårad, men visste inte hur jag skulle reagera. Jag var pigg, så jag bestämde mig för att göra några ärenden på stan så länge om han ändå skulle sova. Jag väckte honom försiktigt och sa att jag skulle ut på stan ett tag. ”Gör så” mumlade han.
När jag kommer tillbaka är han uppe. Han är skitförbannad. Han skäller på mig. ”Varför kunde du inte frågat om jag ville ha något när du ändå gick ut på stan?” snäste han. Jag blev arg och sa ”Du kan ju säga till mig om du ville ha något, jag kan inte läsa dina tankar heller”. Han var fortfarande sur. ”Sånt där irriterar mig” sa han.
Han passade också på att säga hur löjlig jag lät när jag var arg och härmade min stockholmsdialekt på ett förnedrande sätt. ”Läste du mitt brev?” frågade jag. Han enda kommentar var ett irriterat ”Ja, men jag tyckte det var löjligt av dig att skriva det när du kunde sagt det”. Det var det enda svar jag fick.
Telefonen ringde. Det var Jimmy. Han ville komma och hälsa på med sin expojkvän Tomas. De ville träffa mig. Jacob småpratade och var glad. Plötsligt hör jag hur Jimmy frågar Jacob ”Men ni kanske vill vara själva nu när din pojkvän precis kommit?”.
”Nej, då, kom ni bara”, svarar Jacob utan att blinka, utan att ens titta på mig för att se vad jag tycker. Jag befann mig i chock. Jag hade ingen talan. Vad jag tyckte verkade inte betyda någonting.
Jimmy och Tomas kom på middag. Jacob pikade mig, frös ut mig och behandlade mig konstigt inför Jimmy och Tomas. Vid ett tillfälle snäste han åt mig att göra såsen och tog med sig de andra ut på balkongen och stängde dörren så jag inte skulle höra vad de pratade om. När jag vid ett annat tillfälle råkade prata med Tomas för länge märkte jag att Jacob blev irriterad över att han inte stod i centrum. Han blängde på mig. Jag var tillintetgjord. Jag försökte krypa undan, foga mig, göra som Jacob sa åt mig för att vara till lags och bli accepterad. Sa han åt mig att diska så gjorde jag det. Jag började känna mig rädd, underlägsen och hunsad. Och det var jag också.
Jag gjorde allting fel. Bäddade jag sängen var han där och rättade till min bäddning. Hade jag dammsugit hade jag gjort det slarvigt. Vid ett tillfälle skrek han åt mig att jag inte fick gå på trasmattorna för jag fick mattfransarna att ligga åt fel håll. ”Lyft på fötterna när du går, röt han. Det verkar nästan som om du gör det där med flit”. Jag vågade knappt andas i närheten av honom i mitt eget hem av rädsla för att reta upp honom med något jag gjorde fel. Men jag tog på mig skulden. Det var mitt fel, javisst. Jag ska dammsuga mer nogrannt. Förlåt om jag rörde till mattfransarna, så klumpigt av mig. Förlåt.
Vi var aldrig ensamma, det såg han till. Han ville inte vara ensam med mig. Han ville inte hålla om mig på natten. Han var vresig och irriterad hela tiden. Vi gick ut på bögklubb med alla hans nya jobbiga bögvänner. Han dansade och flörtade med andra och hånskrattade åt mig.
Jag var tillintetgjord. Men jag ville inte tro att allt höll på att gå åt helvete. Jag var kär, jag ville tro på att det skulle lösa sig. Jag var inte sårad, nej då, det var så bra så. På natten efter klubbesöket frågade han mig om han tyckte att han betett sig dumt på klubben. Jag bet ihop i bästa Bree Van Der Kamp-stil och sa, nejdå, det var ingen fara. Jag var en jävla mes.
En dag skulle jag gå till Konsum och handla mjölk. Jag tog på mig skorna, men när jag gjorde det lossnade några bitar jord från mina sulor och landade på det vita hallgolvet. Jacob kom ut och såg det. Han blev vansinnig. ”SER du inte vad du ställer till med?” skrek han. Jag blev rädd för honom. Jag kröp. ”Oj, jag får ta upp det med en gång när jag kommer upp igen. Affären ligger ju bara runt hörnet” stammade jag. ”NEJ. Du gör det NU”, svarade han i en ton jag aldrig hört honom använda förut. Som i trance tog jag av mig skorna, plockade fram dammsugaren och började dammsuga. Då slog det mig. Insikten om varför kvinnor blir misshandlade av sina män. Hur hela mekaniken går till. Att jag befann mig i en misshandelsituation. Att det var sjukt. Att jag var blåögd som inte sett vart det lutade, hur det långsamt hade börjat eskalera. Hur mina gränser börjat suddas ut, och ju otydligare de blev, desto grymmare blev han. Men jag älskade ju honom, jag ville inte förlora honom. Hur skulle jag klara livet utan honom, helt ensam i Lund utan att känna en enda själ, utan någonstans att bo? Jag var rädd. Och han hade makten.
Han klarade av att behålla mig i sitt grepp ett par dagar till. Livet var ett helvete, han sårade mig så mycket han kunde. Tills jag tog kommandot och gav upp kampen. Tills jag insåg (mycket tack vare en god vän) att jag måste göra slut på det. Att det inte fanns något som kunde rädda detta kantrade skepp, att jag var tvungen att lämna båten. Han hade fortsatt att förnedra mig tills jag slagits i spillror om jag hade låtit honom göra det. Till slut kunde det ha slagit över en våg av fysiskt våld om jag följt spiralen nedåt.
När jag äntligen tagit kommandot och fattat beslutet var det jag som tog över. Jag fick övertaget. Jag lämnade honom och flyttade tillbaka till Stockholm. Han betedde sig som ett sviket barn för att jag skulle komma krypandes tillbaka in i hans klor. Men den taktiken lyckades inte. Jag tänkte inte låta mig behandlas så illa igen.
I efterhand har han erkänt att han skämdes över hur han behandlade mig. Med rätta. Jag har förlåtit honom idag, det är inget otalt mellan oss. Men han lärde mig hur misshandel kan gå till, att vem som helst kan råka ut för det och att ingen har ett 100 % skydd. Men om jag råkar ut för det igen kommer jag sannolikt känna igen det fort. Och jag kommer lämna den båten snabbt tack vare min medvetenhet. Men helt säker går jag inte, och den tanken skrämmer mig och säkert alla andra som någonsin utsatts för misshandel av en partner.
