Smart chef?

Från en väns arbetsplats:
Nyanställning på gång. Chefen håller anställningsintervju, och efter det får aspiranten gå runt och skaka hand med eventuella blivande kollegor. När aspiranten lämnat kontoret stövlar chefen ut i det öppna kontorslandskapet (som till viss del består av inhyrd personal) och frågar alla, högt och ljudligt: ”Jaha, vad tyckte ni om henne?”
Madre Mia.

Ångest ångest ångest ångest

Varför ska allt skapande innehålla ett mått av ångest? Varför kan det inte bara gå lätt som en plätt? Varför kan det inte bara få vara roligt hela tiden?
C-uppsatsarbetet är inne på sin fjärde vecka och jag har knappt fått ihop ett skit. Det är hysteriskt viktigt med allt annat. Städning, disk, tvätt, handla, göra saker med vänner, jobba extra….idag har jag till och med planterat om blommor i ren desperation. Jag är enormt duktig på att undvika att ta tag i mitt lilla projekt. Det ligger mest som en klump i magen, och på nätterna ligger jag och vrider mig i sängen över allt som inte är gjort och tänker att ”nu jäklar, imorgon är en ny dag med nya möjligheter”. Jag lånar självhjälpsböcker med hurtiga livscoacher och ångesthanteringstekniker och läser några rader när jag inte kan sova. Oj vad effektiv jag ska vara imorgon – då ska jag göra allt det där som jag inte hunnit med.
Så kommer nästa morgon. Oftast går jag upp för sent mot vad jag tänkt mig eftersom jag knappt sovit på natten, och redan då – innan min dag ens har börjat – ligger jag efter i schemat. Hysteriskt. Det är klart man får ångest bara av att stiga upp då. Ibland ligger jag kvar istället (jag är ju egentligen helt slut), men det blir ju bara värre senare på kvällen, för då kommer man aldrig i säng. Och ångesten…den bara växer, och tiden går…allt känns som ett oöverstigligt berg. Det är då jag väljer att plantera om mina blommor. De mår ju bra av det iallafall, och någon gång måste det göras – så varför inte nu? Nu när jag egentligen borde jobba med annat så svetten lackar?
Och givetvis sitter jag nu här och bloggar istället för att få något vettigt gjort. Tur att jag inte har någon arbetsgivare som ser det, då skulle jag få sparken. Nej, det är mest jag som får lida av att inget blir gjort. Jag får sitta och skämmas inför handledaren. Jag får lida av ångest hela nätterna. Gud vad det är härligt att vara student.

Varför kan inte hantverkare hålla tiden? del 2

Ingen kom. Vid två på eftermiddagen ringde jag.
-”Nej, vi har inte mottagit någon order från dig.”
Men jag ringde ju och beställde ett besök förra veckan och fick till svar att det skulle komma någon idag på förmiddagen.
-”Men så korta väntetider har vi inte, det är osannolikt att du kan ha fått det beskedet!”.
Jasså?! Ja, men det fick jag iallafall.
”-Är det säkert att du ringt till oss?”
*Nu blir jag riktigt arg*
Nej, jag ringde till någon annan såklart, det är därför jag ringer till er nu. Men allvarligt, jag är inte knäpp i huvudet, jag vet mycket väl att det var er jag ringde till. Ifrågasätter du min mentala hälsa eller vad menar du?
-”Jamen, det här är omöjligt, jag hittar ingen order på dig, och det här händer aldrig.”
Jo, uppenbarligen gör det det!
(Bläddrar i papper, letar, letar, letar….ringer en kollega och frågar om han hört talas om mig, och kollegan säger i mobilen ”Nej, ärligt, jag har ingen aning om vem det är, har inte fått någon order”)
Det måste varit en väldigt klantig kollega som tagit emot mitt samtal förra veckan. Jag uppgav alla mina uppgifter och ändå verkar personen ifråga inte skrivit ner någonting?
- ”Eh, ja…”
Hur blir det nu?
”Kan du imorgon förmiddag?”

Så var det med korta varsel. Det ska bli spännande att se om det kommer någon imorgon eller inte. 
 

Varför kan aldrig hantverkare hålla tiden?

Sitter fastlåst i min lägenhet hela förmiddagen. Snart är klockan tolv. Jag har beställt hantverkare som ska hjälpa mig med ett fönster, och jag sa tydligt att det måste bli på förmiddagen, för jag har en tid att passa klockan ett.
”O, ja, inga problem! Nisse är ledig då, han kommer!”
Men dyker de upp? Nä. Hade jag innerst inne förväntat mig det? Nä.
Det är ta mig fan (ursäkta svordomen) mer regel än undantag att det strular när man bokat en tid med en hantverkare. De kommer fel dag, de kommer på eftermiddagen fast man bokat in förmiddagen eller så kommer de inte alls. Och vanligast är att de inte ens hör av sig om hur de tänkt göra så man som kund vet hur man ska planera sin egen tid. Jag har ingen lust att sitta instängd en hel förmiddag med en lägenhet i kaos (allt som stod i fönstret står på köksbordet, möbler står utdragna på golvet för att man ska komma åt ordentligt) om de inte ens behagar komma.
Vad är det med dessa människor? Har de glömt hur man använder en mobiltelefon? Har de ingen respekt för sina kunder? Hur tror de att firman ska gå runt om de sköter sig så här?
Det värsta är att de konsekvent aldrig ber om ursäkt heller när de behagar dyka upp. Då ska man vara glad och tacksam för att de släpat sig till sitt jobb. Oftast passar de på att komma när man till slut tröttnat på att vänta och går ut tio minuter för att göra ett ärende. Då plötsligt får man ett samtal på mobilen eller på svararen på den fasta telefonen där en arg gubbe skriker något om att man minsann inte är hemma när de nu har kommit. Nämen vad konstigt att man inte är hemma! Man kanske har ett eget liv att sköta också! Jag kan inte slarva så som hantverkare slarvar med sina tidsbokningar.
Allvarligt – skärp er, för fan.

Studentlivets fröjder 2

På schemat: Vetenskapsteori – övning i Excel

Jaha. Jag har redan gjort alla B-uppsatser jag någonsin kommer att göra, men en rest hade jag kvar: vetenskapsteori förberedande för B-uppsats. Jippie. Hurra. Oj vad skoj.
Inte alls.
Det var nästan löjligt att sätta sig med Thuréns bok ”Vetenskapsteori för nybörjare” och börja om. Alltid lär man sig något, visst, men det är ju frusterande att stå och stampa på en kurs som innehållsmässigt inte leder längre än att den ger mig poäng i LADOK-systemet. Men jag var så illa tvungen, det vara bara att bita ihop och lida. Inte gjorde det saken bättre att den manliga läraren på kursen (som jag haft några år tidigare) fortfarande var sig lik – det vill säga den sämsta läraren jag någosin haft på högskolenivå. Han kom försent till första föreläsningen, var allmänt ostrukturerad och lika arrogant mot studenterna som jag mindes att han alltid varit. Delade ut kompendium som räckte till häften av kursdeltagarna och slängde ur sig att ”ni får väl kopiera av varandra, jag gjorde en klassuppsättning förra gången, men den försvann, jag orkar inte göra en ny nu”. Han delade ut gruppuppgifter som inte fanns med på schemat och extra gruppuppgifter som skulle lämnas in efter att kursen var slut och nästa påbörjats.  Han saknar all pedagogisk förmåga och var allmänt rörig i sin undervisningsteknik. Jag som läst så pass mycket tidigare hängde med på vad han sedan föreläste om, men jag tyckte synd om alla 22-åringar som utsattes för honom som en introduktion till vetenskapsteori. Så fort han undervisar blir jag provocerad och rent av arg. Det osade inom mig av ilska under en del lektionspass.
Men den här gången var han iallafall inte kursansvarig, det var en kvinnlig lärare, vilket jag tyckte var skönt.

Tills den dagen då vi skulle ha henne i ett seminarium i Excel. Vi hade gjort en mindre kvantitativ studie som vi skulle mata in i Excel och göra tabeller av. Läraren inleder med att säga att ”för er som är lite ringrostiga i Excel har jag lite material här framme ni kan hämta”. Jag är ingen expert på Excel, så jag hämtade materialet. Det visade sig vara en uppkopierad instruktion från det numer nedlagda Arbetslivsinstitutet: ”Riktlinjer för dig som skriver uppsats”. Där fanns några översiktliga instruktioner för hur man matade in data i tabeller…och sedan stod det inget mer. Inte ett ord om hur man sedan får fram statistik ur tabellerna.

När jag frågar läraren om detta sätter hon sig vid vår dator och jag upptäcker till min fasa att hon är lika borta på Excel som jag är. ”Ja…man skapar väl en pivottabell…” säger hon och klickar lite hit och dit och får inte fram något vettigt. ”Eh…jag minns nog inte, det var länge sedan jag gjorde det här…, är det någon här inne som KAN Excel?” ropar hon ut i klassrummet. Min haka var nere i golvet. Människan leder ett seminarium i Excel och kan inte programmet. Och det här ska vara högskolenivå. Läraren vankade runt i rummet ett tag som en osalig ande, och stressade sedan iväg med ett snabbt ”Ja…då går jag på lunch då, hejdå”. Kvar satt jag med en grupp unga killar i 20-årsåldern och vi satt bara där och strirrade på varandra. En kille blev så rastlös att han rymde från grupparbetet, en annan hade en väldigt ivrig och otålig personlighet och klickade på det mesta som gick att klicka på (han fick fram de mest konstiga tabeller jag någonsin sett i mitt liv!), och en tredje var lugn som en filbunke. Och mitt kaoset skulle jag  få ihop något resultat med dem. Vi löste det till slut genom att koda om hela vår tabell och ta massa omvägar som vi inte hade behövt göra om läraren kunnat Excel.
Och det där tar man studielån för att gå på. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Vetenskapsteori må vara ett lite torrt och på pappret tråkigt ämne, men det behöver inte vara det. Det handlar ju om vad vetenskap är och hur vi kan säga oss veta saker, på vilka grunder vi hävdar att en del saker är sanna. Det genomsyrar hela samhället och våra värderingar om vad som anses vetenskapligt och inte, och det är otroligt viktigt för en journalist att ha ett hum om detta. Men på högskolan gör man ofta det här ämnet till något tråkigt obligatoriskt som alla studenter ska sucka sig igenom. En orsak till det är att man är dålig på att motivera studenterna till varför de ska läsa det överhuvudtaget. Om man ska leda en kurs är det A och O att börja med momentet: Varför läser vi det här? Vad ska vi med det till? På högskolan drar man bara igång med positivism, hermeneutik, variabler, kvantitativ hit och kvalitativ dit, forskare och skolor…och i bänkarna sitter det en massa 22-åringar och undrar vad det är de läser och varför.

Jag tror att högskolan ofta tror att de inte ska behöva motivera sina studenter eftersom de sökt kursen frivilligt, det finns säkert en dold översittarattityd bakom det också att ”de ska minsann läsa boken och fatta själva”, ”de är vuxna människor och vet väl själva varför de läser den här kursen”. På högskolan tror de att ett flummigt utdrag ur en högtravande kursplan ska räcka som förklaring och motivation. Men det är inte det som ger engagerade studenter. Och när lärarna är arroganta och ostrukturerade, och när de inte ens kan göra tabeller i Excel – hur ska då studenterna bli motiverade att läsa vetenskapsteori? Den fundamentala grunden i pedagogiken saknas, och det är ju att kursdeltagarna vill veta varför man läser en viss sak och vad man ska använda det till. Synd att högskolan inte bryr sig om att förklara det för sina studenter.