Ångest ångest ångest ångest

Varför ska allt skapande innehålla ett mått av ångest? Varför kan det inte bara gå lätt som en plätt? Varför kan det inte bara få vara roligt hela tiden?
C-uppsatsarbetet är inne på sin fjärde vecka och jag har knappt fått ihop ett skit. Det är hysteriskt viktigt med allt annat. Städning, disk, tvätt, handla, göra saker med vänner, jobba extra….idag har jag till och med planterat om blommor i ren desperation. Jag är enormt duktig på att undvika att ta tag i mitt lilla projekt. Det ligger mest som en klump i magen, och på nätterna ligger jag och vrider mig i sängen över allt som inte är gjort och tänker att ”nu jäklar, imorgon är en ny dag med nya möjligheter”. Jag lånar självhjälpsböcker med hurtiga livscoacher och ångesthanteringstekniker och läser några rader när jag inte kan sova. Oj vad effektiv jag ska vara imorgon – då ska jag göra allt det där som jag inte hunnit med.
Så kommer nästa morgon. Oftast går jag upp för sent mot vad jag tänkt mig eftersom jag knappt sovit på natten, och redan då – innan min dag ens har börjat – ligger jag efter i schemat. Hysteriskt. Det är klart man får ångest bara av att stiga upp då. Ibland ligger jag kvar istället (jag är ju egentligen helt slut), men det blir ju bara värre senare på kvällen, för då kommer man aldrig i säng. Och ångesten…den bara växer, och tiden går…allt känns som ett oöverstigligt berg. Det är då jag väljer att plantera om mina blommor. De mår ju bra av det iallafall, och någon gång måste det göras – så varför inte nu? Nu när jag egentligen borde jobba med annat så svetten lackar?
Och givetvis sitter jag nu här och bloggar istället för att få något vettigt gjort. Tur att jag inte har någon arbetsgivare som ser det, då skulle jag få sparken. Nej, det är mest jag som får lida av att inget blir gjort. Jag får sitta och skämmas inför handledaren. Jag får lida av ångest hela nätterna. Gud vad det är härligt att vara student.