Reflekterande lärare? Reflekterande studenter?

På högskolenivå tvingas man alltid till grupparbeten, en del trevliga och andra mindre trevliga…precis som i arbetslivet. Grupparbeten föregås dock, som ni förstår, av en gruppindelning. Det är den jag tänker skriva om.

Läraren på den senaste kursen var lat, så hon orkade inte dela in klassen i grupper, utan hastade ur sig något om att ”vi kunde lämna in ett papper med gruppindelningen nästa föreläsningstillfälle”. Hon bara delegerade ut arbetet till 30 personer utan att tänka på möjliga konsekvenser av sitt handlande.
Givetvis lämnar en sådan delegering det öppet för mobbning och konflikter a la högstadienivå. Vem ska skriva pappret, vem bestämmer vem som får vara med eller inte med i grupperna, vem är kompis med vem och så vidare…

Högskolan jag studerar på har också tagit politikernas mål på allvar om att så många som möjligt ska studera vidare direkt efter gymnasiet, så därför är alla 21 år och ungdomligt naiva, och högskolan känns bara som en naturlig fortsättning på gymnasiet för dem. Det avspeglar sig också i livserfarenheten, nivån på disussionerna och på det oreflekterande sätt man behandlar varandra på. Kvaliteten på studierna sjunker faktiskt när alla är 21 år och saknar mognad.

Gruppindelningen slutade givetvis med att de som var kompisar med varandra och som alltid arbetade ihop bildade grupper med varandra medans några få utstötta fick klara sig bäst de kunde. Läraren tar alltså inget ansvar för att skaka om lite i klassens grupperingar och därmed också lära studenterna att arbeta med nya människor, något man tvingas göra i arbetslivet. Läraren tänker inte på mobbningsfaktorn eller diskrimineringsfaktorn. Inte heller tänker läraren på jämställdhetsbiten, något som kan bli nödvändigt i en klass med 22 tjejer och 8 killar.

Jag är äldre och ny i klassen. Kände inte en kotte, så jag fick väl hoppa i var som helst tänkte jag. Fick frågan av en kille som satt bredvid mig om jag ville vara med i hans grupp. Visst, okej, sa jag och tyckte det var skönt att slippa leta och böna och be om att få vara med i någons etablerade kompisgäng. 

När gruppen sedan samlades var vi fyra killar. En renodlad killgrupp i en klass med 22 tjejer och 8 killar. Det värsta var att de andra fyra killarna också hade bildat en egen grupp. Så grupparbetet var plötsligt indelat efter killar och tjejer. Jaha, så tjusigt.

Jag tänkte ändå testa killarna i min grupp för att se om de reflekterat över detta faktum, så jag sa lite förvånat: ”Oj, jaha, är det BARA killar i den här gruppen?”
De tittade på varandra, förvånade över frågan. Någon av dem svarade, lätt konstaterande och med en axelryckning:
”Ja.”
Sedan var det inget mer med det.

Jag blir så trött.