Jag trodde att jag förlorat kärleken

Jag förlorade kärleken för en dag, visade det sig…den kom tillbaka till mig efter en tankepaus.
Problemet låg nog mest i hans förväntingar på vad det innebar av att vi skulle kalla varandra ”pojkvänner”. Det finns ju så mycket orealistiska bilder av hur saker och ting ska vara i ett förhållande och vilka krav som man ställer på varandra då, det är lätt att gå runt och tro på dem. Jag tydliggjorde att vi inte behövde gifta oss imorgon och att han skulle släppa den där framtidsångesten och bara vara i nuet. Mår vi bra av att vara tillsammans så ska vi väl vara det. Den dag vi mår dåligt av det, då är det dax att fundera.
Och idag insåg jag verkligen att jag älskar honom.
Det var nog nyttigt för mig också att möta min egen 30-års-singel-ångest och allt jag skrev om i förra inlägget. Jag hann fundera så mycket kring mitt liv under föregående dygn att jag nästan blivit vithårig på köpet…oc så har jag vunnit en del kunskap på det.
Livet är konstigt, som en riktig berg- och dalbana.

Jag förlorar kärleken – igen

Jag kom inte ihåg hur ont kärleken kan göra.
Kanske är det samma sak med kärlek som med kvinnors förlossningar, du vet det där om att kvinnan måste glömma bort hur ont det gjorde innan hon vågar skaffa fler barn – att naturen har byggt in en naturlig glömska hos kvinnan när väl första barnet är fött…hur sant eller icke sant det må vara…det kanske fungerar likadant med människans förmåga att älska. För att våga älska igen måste man glömma bort hur ont det gjorde förra gången. Och det hade jag. Men det går snabbt att minnas smärtan.

Det som började som en myskväll med middag och hyr-dvd, efter en lyckad helg ute på landet tillsammans, slutade i tårar och ångest. Det vände så snabbt, bara på en dag. Jag såg på honom att det var något redan när vi möttes i dörren hemma hos honom, sedan låg det som en skugga över honom under kvällen. När jag konfronterade honom med det kröp det fram.

Varje kärlekspar genomgår vissa faser. Den första är bara underbar: man har nyss träffats, det är inga krav, man ägnar 100 % av tiden att bekräfta och spegla varandras positiva sidor, man beundrar, uppvaktar och njuter av allt som serveras. Kyssar, kroppskontakt, sex, lust…livet är helt enkelt underbart. Efter en tid börjar saker lugna ner sig något och behovet av trygghet pockar på. Är det vi? Är vi ett par nu? Vad innebär det? Vad kräver jag av dig? Vad vill du ha av mig? Ska vi satsa på oss eller inte? Vad säger vi till omvärlden?

Den där andra fasen dröjde länge för oss. Men till slut, för lite mer än en vecka sedan sa vi till varandra att vi skulle vara varandras pojkvänner. I praktiken hade det gått så långt ändå, vi hade till och med introducerat varandra för en massa vänner och för våra respektive familjer. Så visst var vi ett par. Men den plötsliga skuggan som nu plötsligt dök upp i hans ansikte gjorde mig livrädd. Han var inte närvarande. Det fanns plötsligt en kyla hos honom jag inte kunde ta på eller värma bort.

Han står inför många förändringar i sitt liv. Han är klar med examen, han har fått nytt jobb och han planerar en flytt. Han genomgår många inre processer av utveckling, och plötsligt verkar det som om jag inte tillhör framtiden. På en ynka dag passeras jag till det förflutna. Han får kalla fötter. Vet inte vad han känner. Han tycker om mig, säger han. Men jag kan inte tvätta bort ordet som ekar inuti. DUMPAD DUMPAD DUMPAD, det slår som livrädda små hjärtslag inom mig.

Han mådde dåligt en period i våras. Jag fanns där, tröstade och stöttade. Jag hade ett roligt liv med mycket omkring mig, han hade tunga saker att klara av. Nu har balansen förändrats. Jag står inför en del tunga saker jag måste klara av, saker som ger mig ångest och som skapar stress, han står på tröskeln in till ett nytt liv med roligare saker. Och det jag plötsligt kände var att nu när jag behövde honom så fanns han inte där för mig. Inte på det sätt jag vill. Nu var det plötsligt  inte så roligt med den där veckogamla pojkvännen som man måste släpa på. Jag har blivit en börda, inte en tillgång. Men jag måste väl också få vara svag någon gång? Jag måste väl också kunna få någon som stöttar mig och älskar mig trots det? Jag är ju för fan bara en liten människa. Varför ska jag alltid vara stark, varför kan det aldrig fungera på ett ömsesidigt sätt?
Han stöttar mig gärna, säger han. Som kompis ja. Och visst, det är fint av honom, och jag tror honom på den punkten. Men det tar inte bort det faktum att han redan sårat mig väldigt djupt. Jag har öppnat mig för honom och blivit ratad. Det som är jag kan han visst inte älska på det sätt jag vill att han ska. Och det smärtar så mycket. Att bli övergiven med sin ångest och sin sorg. 

Vi lever i olika faser i våra liv och de verkar inte synka. Men det är ett gammalt problem jag upplevt förr, och jag tror faktiskt (allvarligt talat) att man sällan är i samma livsfaser i samlivet under ett föhållande. Och visst, när det är väldigt stora skillnader i utveckling eller ålder så kan det skapa problem som gör att det inte fungerar. Men i det här fallet trodde jag att våra livsfaser skulle synka bättre, trots att de ser olika ut. Men han verkar inte tycka så.
Och jag tror inte det bara är livsfaser eller utveckling det hänger på. Jag tror inte att han älskar mig. Det är där skon egentligen klämmer, han är osäker på sina känslor för mig. Och det är ju inte så himla skoj för någon av oss – så då kanske det här är bäst?
Men jag älskar honom. Och det gör ont. Så förbannat in i helvete jävla skit ont. Och det är ju synd för mig att jag fattat så starkt tycke för honom. Synd för mig att jag annars tycker vi har haft en underbar tid ihop, att vår kommunikation har fungerat bra, och att jag varit trygg med honom…vi har haft roligt. Men vart tog det vägen? Plötsligt kom ridån och föreställningen var slut. Plötsligt var allt bara tungt, och jag hade visst blivit bördan som vägde.

Allt känns bittert. Jag har inte riktigt ord för den plötliga tomhet jag känner. En övergivenhet. De värsta inre rösterna väser att jag satsade allt, men att jag inte dög till. Att alla relationer jag försökt bygga upp de senaste åren bara rasar, gång på gång. Rösterna hånskrattar åt mig och mina löjliga försök att skapa något sunt och varaktigt. Jag är ingen tonåring längre, jag har inte hela livet på mig. Jag vill inte leva mitt liv ensam. Jag skulle vilja ha en egen familj en dag. Men tiden går och allt som händer är att jag blir ledsen, gång på gång. Jag vet inte var min skuld i det hela ligger, eller vad jag gör för fel? Väljer jag omedvetet fel män?
Jag har sällan gråtit så mycket som jag gjort de två senaste dygnen, och sällan har jag känt mig så patetisk och ensam som jag gör nu.  Jag går runt i min lägenhet och bryter ihop när jag får syn på hans tandborste som står kvar i mitt badrum. Jag gråter när jag får syn på ett glasögonfodral som är hans. Jag gråter när jag ser något som överhuvudtaget påminner mig om något vi gjort tillsammans. Hela tillvaron saknar liksom mening idag, vad jag än gör ekar det tomt och ensligt. Det finns inget som kan fylla det här hålet inuti.

Min bekantskapskrets fylls på av lyckliga (och i många fall nygifta) par, men jag förblir den eviga singeln.
Hur ska man någonsin våga drömma, längta och hoppas igen? Hur fan undviker man att bli skeptisk, bränd och bitter? Jag vill verkligen inte bli det. Men jag och kärleken tycks visst vara ett omaka par.
Nu ska vi ses imorgon och prata lite, och så får vi se vad som händer…

För Fet? Ta en Vanilla-shake! Eller en chokladkaka?

Idag bestämde jag mig för att jag blivit för fet. När jobbkostymen börjar se lite ansträngd ut kring midjan, när en del byxor i garderoben är otänkbara att ha på sig….ja då är det dax. Det har varit dax länge nu, men motivationen har inte funnits. Det enda som funnits är ett dåligt samvete över att mat och godis är så gott så man inte kan låta bli. En ask Ben & Jerrys glass framför tv:n är svårslaget, den lyckan sprängs bara av byxornas söm som börjar protestera. Och det sista jag verkligen inte vill behöva göra är att hänga ut magen innan jag kan knäppa mina byxor. Och det börjar fan bli på gränsen nu…

Men det är sommar. Fest. Bröllop. Uteserveringar. Öl. Vin. Glass. Unna sig av livets goda, vara social. Ja, ni vet….och mitt i det har man blivit för fet. Kul. Tjoho. Koka en låda broccoli och ta med sig till uteserveringen och beställa in ett härligt glas isvatten? Nä, det kommer aldrig funka för mig.

Men jag måste få det gamla goda receptet att funka: Ät mindre, rör dig mer.
Och i ledet ”Ät mindre” fick jag idag ett galet infall och gick in på Apoteket. Köpte där diverse måltidsersättningsprodukter som jag tänkte använda för att komma igång med att äta lite mindre. För det första är det helt sjukt att dessa produkter är utformade som godis (vaniljshakes, chokladkakor, kaffeshakes), vad sänder det för signaler till kroppen egentligen? Det är ju sånt man ska vänja sig av med, inte vänja sig vid?!?
För det andra så blev jag helt galen. Drack en vaniljdryck till middag, och sedan satte det igång. Suget. Fy fan, det märks att man vant sig vid att äta lite gott lite då och då. Jag gick och tvingade i mig tre glas vatten för att hejda det värsta magsuget…och vatten är inte gott när man tvingar i sig det…det slutade med att jag fick nalla en chokladbantar-kaka också till slut, för det var olidligt jobbigt. Och där satt jag och undrade vad fan jag höll på med. Hela tilltaget är helt oplanerat och  ostrukturerat, hur hade jag tänkt att jag skulle klara det här nu då? Totalt på känn och utan vetenskapliga beräkningar, på impuls, och med ett sötsug att mörda för. Heja, vad fint.

Men något är annorlunda nu. Jag behöver bara titta ner på min mage så blir jag förbannad. Och efter chokladbantar-kakan har jag inte konsumerat något annat än vatten resten av kvällen. Och jag måste ha kommit över någon slags tröskel, för jag mår helt okej och är inte det minsta hungrig på skitmat.
Nu blir det en vaniljshake till frukost imorgon och sedan riktig mat till lunch.
Så länge magen gör mig förbannad så kan jag nog klara det här. Jag är aldeles för fet för att låta bli att börja dagen med en Vanilla shake.

Jag tror jag mött kärleken

Jag har skrivit åtskilliga inlägg på den här bloggen om hur jag INTE vill ha det i en kärleksrelation ( Se checklista för en sund kärleksrelation). Och det är ju alltid lättare att säga vad man inte vill ha än att säga vad man faktiskt vill ha. För det är svårare. Varför? Kanske för att man måste slå huvudet på spiken och bli mer precis. Vad vill jag ha ut av relationen? Vad är viktigt för mig? Vad accepterar jag inte? Vad kan jag acceptera och leva med? Kan jag ge min partner det han behöver?
Alla dessa frågor skapar ett visst mått av ångest. Plötsligt känns det nästan tungt att ha träffat någon ny, som om det bara skulle innebära massa problem och jobbiga beslut. Inte minst beslutet om vi ska vara ett par eller inte. Vi har ”dejtat” och ”träffats” och ”setts” och alla andra möjliga omskrivningar inför vänner och bekanta, fast våra vänner och bekanta ser oss som ett par ändå utan att vi behöver säga ett skit. Och det är ju också irriterande eftersom vi själva inte ser oss som ett par…eller vägrar säga att vi är ett par åtminstone.
Men jag ska introduceras för hans familj i övermorgon, och han har redan träffat min, så det säger väl allt om var vi står egentligen.

Guldgossen har också, trots att han är ett par år yngre än jag, reflekterat över samma saker jag gjort i kärleksrelationer och han har också kommit fram till vad han inte vill ha. Så nu måste vi ta reda på vad vi vill ha istället, och det är en ganska spännande utgångspunkt. Framför allt med tanke på att vi verkligen kan kommunicera med varandra om det mesta.

Häromdagen sa han att han hade lite ångest över vårt framväxande förhållande. ”Varför då?” undrade jag givetvis.  ”Därför att nu kan jag inte ha sex med någon annan längre. Inte för att jag skulle haft massa sex ändå fast jag vore singel, men jag fick lite ångest över det här”.
Det var så jäkla skönt att höra honom säga en sådan sak inför mig. Det visar ju faktiskt att han vågar delge mig sina tvivel och sina tankar, även om de inte är de mest fördelaktiga för min del. Det visar att han litar på att jag kan ta det på rätt sätt och att han är trygg nog att våga säga vad han känner.  Det gjorde också att jag kunde öppna mig och säga att jag också haft samma tankar, och sedan kunde vi garva lite åt det ihop.

Jag tror jag har funnit kärlek. Hur det nu än må gå framöver, så vet jag att jag har mycket klokskap att bygga den på och jag försöker att inte vara så rädd och låta tankarna skena. Jag lever i nuet så mycket jag bara kan, så får vi se vad som händer.