Jag tror jag mött kärleken

Jag har skrivit åtskilliga inlägg på den här bloggen om hur jag INTE vill ha det i en kärleksrelation ( Se checklista för en sund kärleksrelation). Och det är ju alltid lättare att säga vad man inte vill ha än att säga vad man faktiskt vill ha. För det är svårare. Varför? Kanske för att man måste slå huvudet på spiken och bli mer precis. Vad vill jag ha ut av relationen? Vad är viktigt för mig? Vad accepterar jag inte? Vad kan jag acceptera och leva med? Kan jag ge min partner det han behöver?
Alla dessa frågor skapar ett visst mått av ångest. Plötsligt känns det nästan tungt att ha träffat någon ny, som om det bara skulle innebära massa problem och jobbiga beslut. Inte minst beslutet om vi ska vara ett par eller inte. Vi har ”dejtat” och ”träffats” och ”setts” och alla andra möjliga omskrivningar inför vänner och bekanta, fast våra vänner och bekanta ser oss som ett par ändå utan att vi behöver säga ett skit. Och det är ju också irriterande eftersom vi själva inte ser oss som ett par…eller vägrar säga att vi är ett par åtminstone.
Men jag ska introduceras för hans familj i övermorgon, och han har redan träffat min, så det säger väl allt om var vi står egentligen.

Guldgossen har också, trots att han är ett par år yngre än jag, reflekterat över samma saker jag gjort i kärleksrelationer och han har också kommit fram till vad han inte vill ha. Så nu måste vi ta reda på vad vi vill ha istället, och det är en ganska spännande utgångspunkt. Framför allt med tanke på att vi verkligen kan kommunicera med varandra om det mesta.

Häromdagen sa han att han hade lite ångest över vårt framväxande förhållande. ”Varför då?” undrade jag givetvis.  ”Därför att nu kan jag inte ha sex med någon annan längre. Inte för att jag skulle haft massa sex ändå fast jag vore singel, men jag fick lite ångest över det här”.
Det var så jäkla skönt att höra honom säga en sådan sak inför mig. Det visar ju faktiskt att han vågar delge mig sina tvivel och sina tankar, även om de inte är de mest fördelaktiga för min del. Det visar att han litar på att jag kan ta det på rätt sätt och att han är trygg nog att våga säga vad han känner.  Det gjorde också att jag kunde öppna mig och säga att jag också haft samma tankar, och sedan kunde vi garva lite åt det ihop.

Jag tror jag har funnit kärlek. Hur det nu än må gå framöver, så vet jag att jag har mycket klokskap att bygga den på och jag försöker att inte vara så rädd och låta tankarna skena. Jag lever i nuet så mycket jag bara kan, så får vi se vad som händer.