Jobb

Sandlåda på jobbet

När jag började plugga på högskolan utsattes jag ofta för så kallade grupparbeten. Det är ju en kostnadseffektiv undervisningsform tycker högskolan, och så får man ju öva på att samarbeta i grupp. Och det fick man verkligen. Man fick vara med om alla möjliga sorters gruppdynamiker, varav många inte var särskilt roliga. I början av arbetet skulle hierarkierna sättas och det blev ofta dragkamper om vem som skulle bli den mest tongivande i gruppen.När hierarkierna var satta kom skitsnack, skvaller och intriger. Man fick träffa på personer som inte tog sitt ansvar, som aldrig gjorde det dom sa att dom skulle. Man fick träffa på glidare som genom att vara tysta försökte flyta med och bara göra så lite som möjligt på andras bekostnad. Man fick möta kontrollfreak med drag av psykopati som skulle bestämma över allt och alla. Man fick möta konflikträdda människor som aldrig vågade säga vad de tyckte, de ställde alltid motfrågan ”men vad tycker du då?” för att slippa ta egna beslut. Och så fick man möta en del trevliga människor som det faktiskt gick att samarbeta med.Jag var så trött på dessa grupparbeten, alla fjantiga småkonflikter och trött på det amatörmässiga trevande samarbetet. På en riktig arbetsplats, när jag kommit ut från högskolan med en examen i handen, då blir det andra bullar. Tänk att få samarbeta med människor som vet vad det håller på med och som är proffsiga.
Jo, tjena. Fattar inte hur jag kunde vara så naiv. Det är ju så grönt så det är löjligt åt det. Snacka om att vara tappad bakom en barnvagn med nappen instucken i käften.
För sakta men säkert kom insikten: Dessa grupparbeten tar aldrig slut. De bara fortsätter och fortsätter på varje arbetsplats och i all evinnerlighet. Hierariker, konflikter, revirpinkeri, skvaller, skitsnack, inkompetens, ovilja, lathet, konflikträdsla…om och om igen. Varje jobb är en ny sandlåda och det gäller att hålla i sin hink och spade så ingen kommer och tar den.
Herre Jesus, måste jag ut i det där, måste jag verkligen ge mig in i det? Jag ville bara dra täcket över huvudet och försvinna. Hur kunde jag vara så naiv att jag trodde något annat? Jag kände mig som en stor idiot och än idag kan jag inte fatta att jag inte greppade detta tidigare.

Är det något jag vill bli bra på så är det konflikthantering. En konstruktiv konflikthantering måste vara oerhört kostandseffektivt för ett företag och det måste bidra till ett mycket bättre arbetsklimat. Hur mycket tid på jobbet ägnas inte åt att älta konflikter och skitsnack? Hur mycket som helst, överallt, hela tiden. Tänk så många timmar som går bort i att bete sig illa mot varandra. Tänk så många människor som mår dåligt på sina jobb. Överallt hör man om den ena katastrofen till konflikthantering och ledarskap till den andra…och det tar aldrig slut. Dåliga chefer som blundar för växande konflikter, medarbetare som trampar på varandra…Jag vill inte vara med i sandlådan och leka. Men då kan jag ju bli förtidspensionär direkt, för ska jag jobba och göra någon form av karriär så måste jag leka i sandlådan vare sig jag vill eller inte.

Men jag ska försöka låta bli att kasta sand och att sno andras hinkar och spadar. Jag tänker försöka ha roligt och trevligt med mina framtida kollegor. Och uppstår det konflikter, vilket det alltid gör, så måste jag lära mig att hantera dem. Usch.

Lästips: Kjell Ekstam: ”Praktisk konfliktlösning” (Liber AB, 2004)