Smart chef?

Från en väns arbetsplats:
Nyanställning på gång. Chefen håller anställningsintervju, och efter det får aspiranten gå runt och skaka hand med eventuella blivande kollegor. När aspiranten lämnat kontoret stövlar chefen ut i det öppna kontorslandskapet (som till viss del består av inhyrd personal) och frågar alla, högt och ljudligt: ”Jaha, vad tyckte ni om henne?”
Madre Mia.

Ångest ångest ångest ångest

Varför ska allt skapande innehålla ett mått av ångest? Varför kan det inte bara gå lätt som en plätt? Varför kan det inte bara få vara roligt hela tiden?
C-uppsatsarbetet är inne på sin fjärde vecka och jag har knappt fått ihop ett skit. Det är hysteriskt viktigt med allt annat. Städning, disk, tvätt, handla, göra saker med vänner, jobba extra….idag har jag till och med planterat om blommor i ren desperation. Jag är enormt duktig på att undvika att ta tag i mitt lilla projekt. Det ligger mest som en klump i magen, och på nätterna ligger jag och vrider mig i sängen över allt som inte är gjort och tänker att ”nu jäklar, imorgon är en ny dag med nya möjligheter”. Jag lånar självhjälpsböcker med hurtiga livscoacher och ångesthanteringstekniker och läser några rader när jag inte kan sova. Oj vad effektiv jag ska vara imorgon – då ska jag göra allt det där som jag inte hunnit med.
Så kommer nästa morgon. Oftast går jag upp för sent mot vad jag tänkt mig eftersom jag knappt sovit på natten, och redan då – innan min dag ens har börjat – ligger jag efter i schemat. Hysteriskt. Det är klart man får ångest bara av att stiga upp då. Ibland ligger jag kvar istället (jag är ju egentligen helt slut), men det blir ju bara värre senare på kvällen, för då kommer man aldrig i säng. Och ångesten…den bara växer, och tiden går…allt känns som ett oöverstigligt berg. Det är då jag väljer att plantera om mina blommor. De mår ju bra av det iallafall, och någon gång måste det göras – så varför inte nu? Nu när jag egentligen borde jobba med annat så svetten lackar?
Och givetvis sitter jag nu här och bloggar istället för att få något vettigt gjort. Tur att jag inte har någon arbetsgivare som ser det, då skulle jag få sparken. Nej, det är mest jag som får lida av att inget blir gjort. Jag får sitta och skämmas inför handledaren. Jag får lida av ångest hela nätterna. Gud vad det är härligt att vara student.

Varför kan inte hantverkare hålla tiden? del 2

Ingen kom. Vid två på eftermiddagen ringde jag.
-”Nej, vi har inte mottagit någon order från dig.”
Men jag ringde ju och beställde ett besök förra veckan och fick till svar att det skulle komma någon idag på förmiddagen.
-”Men så korta väntetider har vi inte, det är osannolikt att du kan ha fått det beskedet!”.
Jasså?! Ja, men det fick jag iallafall.
”-Är det säkert att du ringt till oss?”
*Nu blir jag riktigt arg*
Nej, jag ringde till någon annan såklart, det är därför jag ringer till er nu. Men allvarligt, jag är inte knäpp i huvudet, jag vet mycket väl att det var er jag ringde till. Ifrågasätter du min mentala hälsa eller vad menar du?
-”Jamen, det här är omöjligt, jag hittar ingen order på dig, och det här händer aldrig.”
Jo, uppenbarligen gör det det!
(Bläddrar i papper, letar, letar, letar….ringer en kollega och frågar om han hört talas om mig, och kollegan säger i mobilen ”Nej, ärligt, jag har ingen aning om vem det är, har inte fått någon order”)
Det måste varit en väldigt klantig kollega som tagit emot mitt samtal förra veckan. Jag uppgav alla mina uppgifter och ändå verkar personen ifråga inte skrivit ner någonting?
- ”Eh, ja…”
Hur blir det nu?
”Kan du imorgon förmiddag?”

Så var det med korta varsel. Det ska bli spännande att se om det kommer någon imorgon eller inte. 
 

Varför kan aldrig hantverkare hålla tiden?

Sitter fastlåst i min lägenhet hela förmiddagen. Snart är klockan tolv. Jag har beställt hantverkare som ska hjälpa mig med ett fönster, och jag sa tydligt att det måste bli på förmiddagen, för jag har en tid att passa klockan ett.
”O, ja, inga problem! Nisse är ledig då, han kommer!”
Men dyker de upp? Nä. Hade jag innerst inne förväntat mig det? Nä.
Det är ta mig fan (ursäkta svordomen) mer regel än undantag att det strular när man bokat en tid med en hantverkare. De kommer fel dag, de kommer på eftermiddagen fast man bokat in förmiddagen eller så kommer de inte alls. Och vanligast är att de inte ens hör av sig om hur de tänkt göra så man som kund vet hur man ska planera sin egen tid. Jag har ingen lust att sitta instängd en hel förmiddag med en lägenhet i kaos (allt som stod i fönstret står på köksbordet, möbler står utdragna på golvet för att man ska komma åt ordentligt) om de inte ens behagar komma.
Vad är det med dessa människor? Har de glömt hur man använder en mobiltelefon? Har de ingen respekt för sina kunder? Hur tror de att firman ska gå runt om de sköter sig så här?
Det värsta är att de konsekvent aldrig ber om ursäkt heller när de behagar dyka upp. Då ska man vara glad och tacksam för att de släpat sig till sitt jobb. Oftast passar de på att komma när man till slut tröttnat på att vänta och går ut tio minuter för att göra ett ärende. Då plötsligt får man ett samtal på mobilen eller på svararen på den fasta telefonen där en arg gubbe skriker något om att man minsann inte är hemma när de nu har kommit. Nämen vad konstigt att man inte är hemma! Man kanske har ett eget liv att sköta också! Jag kan inte slarva så som hantverkare slarvar med sina tidsbokningar.
Allvarligt – skärp er, för fan.

Studentlivets fröjder 2

På schemat: Vetenskapsteori – övning i Excel

Jaha. Jag har redan gjort alla B-uppsatser jag någonsin kommer att göra, men en rest hade jag kvar: vetenskapsteori förberedande för B-uppsats. Jippie. Hurra. Oj vad skoj.
Inte alls.
Det var nästan löjligt att sätta sig med Thuréns bok ”Vetenskapsteori för nybörjare” och börja om. Alltid lär man sig något, visst, men det är ju frusterande att stå och stampa på en kurs som innehållsmässigt inte leder längre än att den ger mig poäng i LADOK-systemet. Men jag var så illa tvungen, det vara bara att bita ihop och lida. Inte gjorde det saken bättre att den manliga läraren på kursen (som jag haft några år tidigare) fortfarande var sig lik – det vill säga den sämsta läraren jag någosin haft på högskolenivå. Han kom försent till första föreläsningen, var allmänt ostrukturerad och lika arrogant mot studenterna som jag mindes att han alltid varit. Delade ut kompendium som räckte till häften av kursdeltagarna och slängde ur sig att ”ni får väl kopiera av varandra, jag gjorde en klassuppsättning förra gången, men den försvann, jag orkar inte göra en ny nu”. Han delade ut gruppuppgifter som inte fanns med på schemat och extra gruppuppgifter som skulle lämnas in efter att kursen var slut och nästa påbörjats.  Han saknar all pedagogisk förmåga och var allmänt rörig i sin undervisningsteknik. Jag som läst så pass mycket tidigare hängde med på vad han sedan föreläste om, men jag tyckte synd om alla 22-åringar som utsattes för honom som en introduktion till vetenskapsteori. Så fort han undervisar blir jag provocerad och rent av arg. Det osade inom mig av ilska under en del lektionspass.
Men den här gången var han iallafall inte kursansvarig, det var en kvinnlig lärare, vilket jag tyckte var skönt.

Tills den dagen då vi skulle ha henne i ett seminarium i Excel. Vi hade gjort en mindre kvantitativ studie som vi skulle mata in i Excel och göra tabeller av. Läraren inleder med att säga att ”för er som är lite ringrostiga i Excel har jag lite material här framme ni kan hämta”. Jag är ingen expert på Excel, så jag hämtade materialet. Det visade sig vara en uppkopierad instruktion från det numer nedlagda Arbetslivsinstitutet: ”Riktlinjer för dig som skriver uppsats”. Där fanns några översiktliga instruktioner för hur man matade in data i tabeller…och sedan stod det inget mer. Inte ett ord om hur man sedan får fram statistik ur tabellerna.

När jag frågar läraren om detta sätter hon sig vid vår dator och jag upptäcker till min fasa att hon är lika borta på Excel som jag är. ”Ja…man skapar väl en pivottabell…” säger hon och klickar lite hit och dit och får inte fram något vettigt. ”Eh…jag minns nog inte, det var länge sedan jag gjorde det här…, är det någon här inne som KAN Excel?” ropar hon ut i klassrummet. Min haka var nere i golvet. Människan leder ett seminarium i Excel och kan inte programmet. Och det här ska vara högskolenivå. Läraren vankade runt i rummet ett tag som en osalig ande, och stressade sedan iväg med ett snabbt ”Ja…då går jag på lunch då, hejdå”. Kvar satt jag med en grupp unga killar i 20-årsåldern och vi satt bara där och strirrade på varandra. En kille blev så rastlös att han rymde från grupparbetet, en annan hade en väldigt ivrig och otålig personlighet och klickade på det mesta som gick att klicka på (han fick fram de mest konstiga tabeller jag någonsin sett i mitt liv!), och en tredje var lugn som en filbunke. Och mitt kaoset skulle jag  få ihop något resultat med dem. Vi löste det till slut genom att koda om hela vår tabell och ta massa omvägar som vi inte hade behövt göra om läraren kunnat Excel.
Och det där tar man studielån för att gå på. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Vetenskapsteori må vara ett lite torrt och på pappret tråkigt ämne, men det behöver inte vara det. Det handlar ju om vad vetenskap är och hur vi kan säga oss veta saker, på vilka grunder vi hävdar att en del saker är sanna. Det genomsyrar hela samhället och våra värderingar om vad som anses vetenskapligt och inte, och det är otroligt viktigt för en journalist att ha ett hum om detta. Men på högskolan gör man ofta det här ämnet till något tråkigt obligatoriskt som alla studenter ska sucka sig igenom. En orsak till det är att man är dålig på att motivera studenterna till varför de ska läsa det överhuvudtaget. Om man ska leda en kurs är det A och O att börja med momentet: Varför läser vi det här? Vad ska vi med det till? På högskolan drar man bara igång med positivism, hermeneutik, variabler, kvantitativ hit och kvalitativ dit, forskare och skolor…och i bänkarna sitter det en massa 22-åringar och undrar vad det är de läser och varför.

Jag tror att högskolan ofta tror att de inte ska behöva motivera sina studenter eftersom de sökt kursen frivilligt, det finns säkert en dold översittarattityd bakom det också att ”de ska minsann läsa boken och fatta själva”, ”de är vuxna människor och vet väl själva varför de läser den här kursen”. På högskolan tror de att ett flummigt utdrag ur en högtravande kursplan ska räcka som förklaring och motivation. Men det är inte det som ger engagerade studenter. Och när lärarna är arroganta och ostrukturerade, och när de inte ens kan göra tabeller i Excel – hur ska då studenterna bli motiverade att läsa vetenskapsteori? Den fundamentala grunden i pedagogiken saknas, och det är ju att kursdeltagarna vill veta varför man läser en viss sak och vad man ska använda det till. Synd att högskolan inte bryr sig om att förklara det för sina studenter.

Studentlivets fröjder

Nybliven student. Igen.
Det går fort att glömma bort hur det var att vara student. Men det går lika fort att minnas det när man är tillbaka. Några saker slår en i huvudet som en stor flashback och skapar lätt ångest när man inser att man är en del av den gamla verkligheten igen:

1. De överfulla pendeltågen på morgonen. De är alltid sena, så många studenter kommer försent till sina föreläsningar. Lemmeltåget uppför underdimensionerade trånga rulltrappor och trängseln när alla ska igenom spärrarna.

2. Att köa i evigheter till kassan för att köpa en kaffepolett för att sedan köa ännu längre tid för att stoppa den i en kaffemaskin och få en kopp kaffe. När kaffet kommit ut inser man att rasten är över och man får rusa tillbaka till föreläsningssalen utan att spilla hett kaffe över hela sig.

3. Administrativt kaos. Att inte kunna få ut ett terminsmärke på kåren för att deras maskin är trasig, att inte kunna starta sitt datakonto för att man inte fått något terminsmärke, att inte kunna registrera sig för att man inte fått sitt terminsmärke. Att förstå hur passerkortet ska användas nuförtiden och att få en ny fyrsiffrig kod till det (som om man inte hade nog med portkoder, pin-koder och bankomatkortkoder osv i övriga livet). Att inte komma åt litteraturlista eller schema för att man inte har något datakonto för att man inte har något terminsmärke och därmed inte kommer ut på kurswebben.

4. Ombyggnadskaos. Ständigt sker det något på campusområdet, vilket ofta är spännande. Första gången jag pluggade där var 1998, då såg allting helt annorlunda ut och många byggnader fanns inte ännu. Nu finns det många byggnader…men inte så många lunchrestauranger p g a en pågående ombyggnad. Så vid lunch är det smockfullt och förvirrat. Var ska man hämta brickan? Servetter? Kan man betala med kort? Ingår kaffe? Jaha, där är salladsbordet. Ursäkta, jag ska bara ta en gaffel. Men gud vilken tid människan tar på sig, bestäm dig nu då. Jaha, vad ska jag själv ha då? Skolbespisningskänsla över maten. Sura tanter i kassan. Gud nåde dig om du råkat ta en köttbit för mycket eller blandat av två rätter på tallriken, då kostar det extra och en utskällning kan ingå på köpet. Och så skulle man ha den där kaffepoletten igen, eller?

5. Orden man glömt bort som i en vag mardröm från förr kommer tillbaka: Paradigm. Raster. Hermeneutik. Positivism. Vetenskapsområde. Kvantitativ. Kvalitativ. Denotation. Konnotation. Diskurs. Metodlära. Histogram. Disposition. Fakultet. Institution. Utbildningsexpedition. Semiotik. Variabel. Analysmetod. Docent. Källhänvisning. Förförståelse.

6. Prestationsångest. Att höra hur studenterna plågar varandra och sitt eget dåliga samvete med att ideligen fråga varandra om den eller den har köpt boken, eller om den eller den läst kompendiet eller gjort hemtentafrågorna eller kopierat den där boken (fast man inte får kopiera den där boken enligt lag). Att stressa och bry sig om ifall man får ett G eller ett VG på tentan och tro att ens liv skulle se bättre ut med hjälp av ett till VG på Ladokutdraget.

7. Att fylla almenackan med föreläsningar och seminarier och se att man inte har något alla dagar och tänka ”oj, är man ledig på torsdag” för att sedan snabbt upptäcka att på fredag står det redovisning av gruppövning, och gruppövningen ska göras på torsdagen. Just den där trosdagen som man hade tänkt jobba extra eftersom studiemedlet inte räcker till att försörja sig på.

8. Att på fullt studielån få ut strax över 7000 kronor. Snälla politiker, det går inte längre. Jag pluggade på högskola första gången 1994 och då låg maxlånet på runt 6900 kr som jag minns det. Det är 2007 nu, hallå, vem klarar sig på 7000 kronor? Försök få ni se.

9. Att emellanåt hamna på en riktigt bra föreläsning eller att få en riktigt intressant bok på litteraturlistan och tänka, ”fan, det är nog värt allt strul ändå, det här är ju lite skoj”.

Checklista för en sund kärleksrelation, del 8

8. I En sund kärleksrelation är det oacceptabelt med fysisk och/eller psykisk misshandel.

Jag har, lyckligtvis, aldrig någonsin utsatts för fysisk misshandel av någon partner. Däremot har jag utsatts för psykisk misshandel, och det tog ett tag innan jag faktiskt förstod vad det handlade om.
Jag träffade min allra första pojkvän, Jacob, på en internatskola. Vi bodde grannar i samma korridor. Två veckor efter terminstart var vi ett par, och jag var i sjunde himlen. Det var första gången jag fick uppleva den kärlek jag så länge längtat efter. Vi bodde på en liten ort, och skolan var inte heller så stor, så visst blev det en del skvaller om oss till slut. Men det var ingenting farligt alls, och de som visste om oss accepterade vår relation ganska snabbt. Under det kommande året levde vi lyckliga tillsammans, det var ett helt otroligt bra år med många omvälvande och gemensamma upplevelser.

Men året på skolan tog slut en dag i maj månad och verkligheten utanför trängde sig på.
Han kom från Skåne och jag från Stockholm. Hur skulle vi göra nu? När det kändes så bra? Bara säga hej då, tack för den här tiden? Knappast! Jag ville flytta ihop med Jacob och dela resten av mitt liv med honom. Jag var ung, oerfaren, kär och naiv. Så hur skulle vi lösa det här problemet?

Under sista tiden på skolan hade jag känt en stigande oro. Vem av oss skulle vara den som ”offrade” sig för att flytta till andra delen av landet? Möjligheten fanns att hyra ett hus i Stockholm, men jag märkte att Jacob aldrig ville det, trots att han gav sken av att vara halvt med på noterna. Han trodde också att hans möjligheter att få jobb skulle vara större i Lund, och jag som skulle plugga, jag kunde väl lika gärna plugga där?Sagt och gjort, det blev jag som ”offrade mig”. Det var tyngre än vad jag trott. Att lämna familj och alla vänner för ett liv 60 mil bort tog på mig, men jag litade på att det skulle bli bra, även om jag var rädd för att känna mig ensam.

Sommaren kom. Vi hittade en fin tvåa i Lund. Jag sommarjobbade i Stockholm, och fortsatte med det av ekonomiska skäl. Han var arbetslös och hade all tid i världen på att göra sig hemmastadd i nya lyan. Han inredde efter sin egen smak. Han upptäckte plötsligt att det fanns andra bögar på stan, det var inget som det drällt av i den lilla ort vi bott på tidigare. Jacob hittade nya vänner och började gå ut på bögklubbarna. Mitt i hans nya upptäckter kom jag, hans pojkvän, på besök. En pojkvän som störde honom i hans nya tillvaro. En pojkvän han tröttnat på.

När jag kom in i lägenheten kändes det olustigt. Jag hade inte varit med om att planera och bestämma hur det skulle se ut. Jag skulle bo där, men jag visste inte ens var osthyveln låg i mitt eget kök. Det var plötsligt hans lägenhet. Hans liv. Han hade skapat kontakter med grannar och nya bögvänner i Lund. Jag kände inte en kotte. Dessutom bar jag på sorgen av att ha lämnat mina vänner och min familj i Stockholm. Jag ville bara gråta. Men Jacob tyckte jag var löjlig, sa han till mig. Jag såg med fasa på hur jag fick leva hela mitt liv som ett bihang till honom. Han valde vilka vi skulle umgås med, jag hade inga egna vänner. Så hade det inte varit tidigare på skolan där vi bitvis haft olika umgängeskretsar. Men nu…jag blev dessutom alltid sedd som en outsider. Jag var ju 08. En stockholmare. Då kommer man inte in i den skånska myllan på direkten. Jag kände mig som de tredje hjulet under vagnen. Dessutom tyckte jag inte om de vänner han hade valt att umgås med, men jag höll minen. Det har var ju mitt nya liv nu, jag fick väl stå ut med det här. Men maktbalansen oss emellan hade förskjutits. Han hade alla kort på hand och jag var helt naken. Jag visste det, men ville inte tro att han skulle vända det emot mig.

Sent i juli tog jag nattåget till Lund. Jag kände att jag ville visa Jacob hur mycket jag älskade honom och vad jag gick igenom så att han skulle förstå mig. Jag skrev ett brev till honom på tåget. Jag tyckte om att skriva brev, tyckte om att han kunde läsa det i lugn och ro utan att kunna avbryta mig, att han kunde få ta in mina tankar på det sättet eftersom jag inte tycktes nå fram på annat sätt (redan där borde jag hört varningsklockor!).
Tåget kom fram vid sju på morgonen. ”Jag orkar inte möta dig på stationen så tidigt” hade han sagt till mig per telefon på kvällen. ”Du får väl ta en taxi hit eller så”. Visst var det tidigt, men jag blev ledsen över hans ovälkomnande attityd. Det blev ändå så att jag tog den där taxin.
Väl framme hittar jag en sovande Jacob i lägenheten som mumlar fram ett hej när jag väcker honom. Han är lagom glad att se mig. ”Ååå, vad trött jag är, jag ska sova till 14.00″ stönar han. ”Jimmy (en av hans nya bögvänner) var här till fyra imorse, vi satt och pratade”. Han vänder på sig och somnar om. Jag fattar ingenting. Hur kan han sitta uppe med en annan kille tills fyra på morgonen när han vet att jag kommer nästa dag?
Och vem var den här Jimmy egentligen? Någon som raggade på min Jacob?
Hela grejen utstrålade, skrek oengagemang från Jacobs sida. Jag var inte viktig längre. Att jag kom var ingen större sak. Det verkade vara Jimmy som var hans prioritet.
Jag var sårad, men visste inte hur jag skulle reagera. Jag var pigg, så jag bestämde mig för att göra några ärenden på stan så länge om han ändå skulle sova. Jag väckte honom försiktigt och sa att jag skulle ut på stan ett tag. ”Gör så” mumlade han.

När jag kommer tillbaka är han uppe. Han är skitförbannad. Han skäller på mig. ”Varför kunde du inte frågat om jag ville ha något när du ändå gick ut på stan?” snäste han. Jag blev arg och sa ”Du kan ju säga till mig om du ville ha något, jag kan inte läsa dina tankar heller”. Han var fortfarande sur. ”Sånt där irriterar mig” sa han.
Han passade också på att säga hur löjlig jag lät när jag var arg och härmade min stockholmsdialekt på ett förnedrande sätt. ”Läste du mitt brev?” frågade jag. Han enda kommentar var ett irriterat ”Ja, men jag tyckte det var löjligt av dig att skriva det när du kunde sagt det”. Det var det enda svar jag fick.

Telefonen ringde. Det var Jimmy. Han ville komma och hälsa på med sin expojkvän Tomas. De ville träffa mig. Jacob småpratade och var glad. Plötsligt hör jag hur Jimmy frågar Jacob ”Men ni kanske vill vara själva nu när din pojkvän precis kommit?”.
”Nej, då, kom ni bara”, svarar Jacob utan att blinka, utan att ens titta på mig för att se vad jag tycker. Jag befann mig i chock. Jag hade ingen talan. Vad jag tyckte verkade inte betyda någonting.

Jimmy och Tomas kom på middag. Jacob pikade mig, frös ut mig och behandlade mig konstigt inför Jimmy och Tomas. Vid ett tillfälle snäste han åt mig att göra såsen och tog med sig de andra ut på balkongen och stängde dörren så jag inte skulle höra vad de pratade om. När jag vid ett annat tillfälle råkade prata med Tomas för länge märkte jag att Jacob blev irriterad över att han inte stod i centrum. Han blängde på mig. Jag var tillintetgjord. Jag försökte krypa undan, foga mig, göra som Jacob sa åt mig för att vara till lags och bli accepterad. Sa han åt mig att diska så gjorde jag det. Jag började känna mig rädd, underlägsen och hunsad. Och det var jag också.

Jag gjorde allting fel. Bäddade jag sängen var han där och rättade till min bäddning. Hade jag dammsugit hade jag gjort det slarvigt. Vid ett tillfälle skrek han åt mig att jag inte fick gå på trasmattorna för jag fick mattfransarna att ligga åt fel håll. ”Lyft på fötterna när du går, röt han. Det verkar nästan som om du gör det där med flit”. Jag vågade knappt andas i närheten av honom i mitt eget hem av rädsla för att reta upp honom med något jag gjorde fel. Men jag tog på mig skulden. Det var mitt fel, javisst. Jag ska dammsuga mer nogrannt. Förlåt om jag rörde till mattfransarna, så klumpigt av mig. Förlåt.  

Vi var aldrig ensamma, det såg han till. Han ville inte vara ensam med mig. Han ville inte hålla om mig på natten. Han var vresig och irriterad hela tiden. Vi gick ut på bögklubb med alla hans nya jobbiga bögvänner. Han dansade och flörtade med andra och hånskrattade åt mig.
Jag var tillintetgjord. Men jag ville inte tro att allt höll på att gå åt helvete. Jag var kär, jag ville tro på att det skulle lösa sig. Jag var inte sårad, nej då, det var så bra så. På natten efter klubbesöket frågade han mig om han tyckte att han betett sig dumt på klubben. Jag bet ihop i bästa Bree Van Der Kamp-stil och sa, nejdå, det var ingen fara. Jag var en jävla mes.

En dag skulle jag gå till Konsum och handla mjölk. Jag tog på mig skorna, men när jag gjorde det lossnade några bitar jord från mina sulor och landade på det vita hallgolvet. Jacob kom ut och såg det. Han blev vansinnig. ”SER du inte vad du ställer till med?” skrek han. Jag blev rädd för honom. Jag kröp. ”Oj, jag får ta upp det med en gång när jag kommer upp igen. Affären ligger ju bara runt hörnet” stammade jag. ”NEJ. Du gör det NU”, svarade han i en ton jag aldrig hört honom använda förut. Som i trance tog jag av mig skorna, plockade fram dammsugaren och började dammsuga. Då slog det mig. Insikten om varför kvinnor blir misshandlade av sina män. Hur hela mekaniken går till. Att jag befann mig i en misshandelsituation. Att det var sjukt. Att jag var blåögd som inte sett vart det lutade, hur det långsamt hade börjat eskalera. Hur mina gränser börjat suddas ut, och ju otydligare de blev, desto grymmare blev han. Men jag älskade ju honom, jag ville inte förlora honom. Hur skulle jag klara livet utan honom, helt ensam i Lund utan att känna en enda själ, utan någonstans att bo? Jag var rädd. Och han hade makten.

Han klarade av att behålla mig i sitt grepp ett par dagar till. Livet var ett helvete, han sårade mig så mycket han kunde. Tills jag tog kommandot och gav upp kampen. Tills jag insåg (mycket tack vare en god vän) att jag måste göra slut på det. Att det inte fanns något som kunde rädda detta kantrade skepp, att jag var tvungen att lämna båten. Han hade fortsatt att förnedra mig tills jag slagits i spillror om jag hade låtit honom göra det. Till slut kunde det ha slagit över en våg av fysiskt våld om jag följt spiralen nedåt.
När jag äntligen tagit kommandot och fattat beslutet var det jag som tog över. Jag fick övertaget. Jag lämnade honom och flyttade tillbaka till Stockholm. Han betedde sig som ett sviket barn för att jag skulle komma krypandes tillbaka in i hans klor. Men den taktiken lyckades inte. Jag tänkte inte låta mig behandlas så illa igen.

 I efterhand har han erkänt att han skämdes över hur han behandlade mig. Med rätta. Jag har förlåtit honom idag, det är inget otalt mellan oss. Men han lärde mig hur misshandel kan gå till, att vem som helst kan råka ut för det och att ingen har ett 100 % skydd. Men om jag råkar ut för det igen kommer jag sannolikt känna igen det fort. Och jag kommer lämna den båten snabbt tack vare min medvetenhet. Men helt säker går jag inte, och den tanken skrämmer mig och säkert alla andra som någonsin utsatts för misshandel av en partner.